Jag har räddat ett liv!

Jag sitter vid köksbordet och läser om någon kille från Ericsson som är i Nigeria för att sätta upp ett 3G-nät. Mamma ropar något om katten och en fågel, jag kopplar ihop det lidande skriket från en liten fågel och kattens jaktlust (bara en timme tidigare hade han kommit med en mus i munnen) och springer ut på verandan. Jag ser varken någon katt eller fågel men jag hör ett ilande ljud, katten sticker fram nosen från under verandan och jag hinner knapt reagera innan han återigen hugger tänderna i den stackars vettskrämda lilla fågeln och springer iväg.

Fågeln i munnen på katten och jag efter katten. Jag lyckas få tag på honom och försöker kasta iväg honom, fågeln ligger på marken och jag kastar mig över den för att försöka lyfta bort den från kattens klor. Schvosch, säger det och katten hoppar över fågeln igen, återigen tar jag tag i katten och kastar honom längre bort än föregående gång. Schvosch, säger det igen och både katten och jag gjorde allt för att vara först på fågeln, tyvärr är katten både smart och snabb. På något sätt lyckas jag ta bort katten och hålla honom undan samtidigt som jag funderar på hur jag ska lyfta upp fågeln för att skada den minst.

Den stackars söta fågelungen hade bitmärken vid halsen och mellan ögat och näbben. H@n darrade av skräck och föll ihop i mina händer med näbben mellan mina fingrar och ögonen stängda. Ett tag trodde jag att h@n skulle dö i händerna på mig. Jag satt med det lilla livet i någon timmes tid, och sakta men säkert kvicknade h@n till. Efter ett tag gjorde fågeln några korta läten och såg allmänt piggare ut, h@n inspekterade mig noga. När jag suttit en stund med fågeln i handen gick jag iväg för att sätta handen nära en tallkvist, fågeln hoppade självmant över till kvisten och kort därpå flög h@n iväg mot nya äventyr..

Högt Ph, lågt publiken!

Äntligen har jag fått lite färg på kroppen! Jag har tillbringat två dagar utomhus iklädd bikinitrosor. Det är skönt att vara ensam hemma! :-) Igårkväll kom min mamma hem igen, och idag är det mulet och regnsjukt, det har redan hunnit passera ett åskväder med dunder och bång. I eftermiddag åker jag och min bror ut till den underbaraste ön av de underbara.

Igårkväll, innan vi var ner till Berghamn för att hämta mamma hemkommen från hennes Budapest-resa, blev jag och min bror bjudna på Rockoff. Vi var tillsammans med vår kusin och hennes sambo och tittade på Lena Philipsson. Musiken började spela, jag tittade upp på scenen och undrade om tjejen som stod där och som jag trodde var artisten vi väntade på, inte hade kallt med den mini-klänningen. Efter ett tag kommer en annan tjej intraskande på scenen, det visade sig vara Lena Ph.

Konserten började lite trevandes med låtar jag inte hört förut, efter ett tag kommer stativet in på scen och blir ivrigt påhejad av den lilla skara människor som faktiskt vågade klappa händerna, vi får höra Melodifestivallåtarna Det gör ont, Dansa i neon och Kärleken är evig. Hon spelade i ungefär en timme och ett extranummer blev det, men jag minns inte ens vilken låt det var. Trots mina mediokra minnen från kvällen så vill jag ge Lena ett bra betyg, till skillnad från publiken så släppte hon loss på scenen och bjöd på sig själv i mellansnacket.

Däremot vill jag kasta en stor spottloska i ansiktet på publiken, finns det tråkigare publik än den åländska?? Jag hade liksom glömt bort hur hemsk den kan vara. Magnus Ugglas låt Jag dansar aldrig nykter har jag alltid tyckt att är lite överdriven, men inte vad gäller den åländska publiken..

Hur berättar man för någon att dennes man har tillbringat natten på ett hotell med en annan kvinna?

Är hemma igen, alltså hemma hemma. Sitter ute i gräset med datorn framför mig och njuter av solen. Lollos (hankatten är döpt av min mormor..) stryker sig ömsom mot mig och ömsom mot laptopens skärm, jag får ständigt justera skärmen till sitt rätta läge igen. Okej, så ljuvligt är det faktiskt inte, de fläktande vindarna är ganska kyliga så vi får se hur länge jag står ut. Nu sprang Lollos iväg och jagade en fjäril. Tänk om man vore en katt...

Igår skulle jag träffa pappa, var det planerat. Jag skulle vara i Bollstanäs vid ett/två-tiden så att vi skulle hinna gå och inhandla mat och sedan tända på grillen för att i lugn och ro njuta av sommarvärmen och ledigheten med nygrillat. Vid tolv-tiden då jag promenerade mot pendeltåget ringde jag min far för att meddela att jag faktiskt skulle anlända i tid. Det går fram en signal för att sedan bli bortkopplad. Jag provar en gång till och den här gången svarar han, yrvaket med bakfylla (min far behöver inte säga så mycket för att jag ska höra på honom om han tagit en öl eller två, eller är på väg att ta).

Puh, har bytt plats och sitter nu i lä, det är ganska varmt.

Jag fick veta att pappa inte var hemma, han hade inte varit hemma sedan i söndags. Efter ett tag ringer han upp igen, han satt då på en restaurang på T-Centralen tillsammans med en vacker afrikansk kvinna vid namn Rosemarie, han berättade också att de tillbringat natten tillsammans på ett hotell. Jag försöker i min enfald säga åt honom att han ska ta farväl av kvinnan och hoppa på samma tåg som jag satt på, så att vi tillsammans kunde åka ut till Bollstanäs och ha en trevlig familje-eftermiddag med grillat och glass. Det var ett lamt försök, men inte vill man gärna sitta på pendeltåget och förklara att han ska lämna kvinnan han var med och följa med sin dotter hem till hans fru.. Han kunde naturligtvis inte bara lämna henne hur som helst.

En myra kryper upp för mitt ben..

Väl ute i Bollstanäs undrar frun om jag vet var pappa är någonstans, eller med vem han är. Jag svarar med ett kort nej och ruskar hastigt på huvudet samtidigt som jag tittar ner i golvet. Hon berättar tårögt om resan de gjorde till vår hem-ö, hur pappa ignorerat hennes önskan om att sitta ensamma och äta istället för att gå och sätta sig med en främmande kvinna och prata. Om när hon fick gå ensam hem från krogen och pappa stannat kvar dansande med ännu någon ny kvinna. Om, efter att ha återvänt till Bollstanäs, de tre männen som suttit i deras soffa och tagit emot pengar. Och pappa som varit borta sedan i söndags. Dessutom verkar han ha sagt att han ska på jobb på lördag, när det egentligen är på måndag han åker.

Jag känner igen detta mönster, jag har varit med om det förut. Den här gången gör det ännu mera ont att uppleva det, nu är jag äldre och jag ser i klarhet det som jag redan som liten misstänkte men samtidigt inte förstod vikten av. Och jag ser min mamma i samma situation som min fars nuvarande fru. Att han dessutom har samma arbete nu som då gör inte saken bättre...

Det är som att uppleva barndomen igen. Många pusselbitar faller på plats, jag förstår min förutspådda plats i en relation. Den enklaste vägen är självklart att leva ensam, något jag funderat på på allvar. Den tunga vägen är att försöka ta tag i mina problem och försöka göra något åt dem. Med vad kan man göra?

Det värsta är att jag inte har någon jag kan prata med. Den sista jag vill ta upp det här med är min mamma, gör det ont för mig så vad gör det inte för henne? Det fanns en tid då hon, till skillnad från mig, älskade min far..

Krig

Hade besök av min nigerianske vän E ikväll. Jag bjöd på middag och visade foton från Marocko och han berättade kort om sina resor till Oslo och Vancouver. Han ville gärna se Hotel Rwanda så jag lade på den undertiden som jag förberedde maten.

När "the white people" i filmen blir evakuerade från hotellet så blir också den unge kameramannen tvungen att lämna efter sig den unga tutsi-tjejen som han dejtat. E kommenterade att det väl var fult gjort och att kameramannen borde tagit kvinnan med sig. Jag (!) förklarade då att alla inte kunde åka vart de ville, att det var endast västlänningar som fick följa med denna konvoj och sedan lämna landet. I samma stund som jag säger detta tänker jag på Libanon, hur svensk polis skickas ner för att stå och kolla passen på de personer som bordar de illaluktande lastfartygen med flugor. [För er utlandssvenskar kan jag berätta att en sönderbombad flygplats och en hamn som ligger under beskjutning inte medger de lyxigaste färdsätten för att snabbt kunna ta sig ut ur landet, tilläggas bör att även vägarna till stor del är sönderbombade vilket försvårar passagen, men detta kan ni säkert lista ut själva. Det pinsamma i historien är att de svenskar som haft turen att bli evakuerade från denna krigsplats har mage att klaga på farkosten, ett illaluktande lastfartyg med flugor! (I have no words) Varför inte istället stanna kvar och vänta på att en lyxkryssare (ev Birka Paradise) ska ta sig till området och kryssa sig in till hamnen mellan katjuskorna som viner kring skorstenen? Istället kan de ge platsen till någon som inte bryr sig ifall det är en flotte, ett lastfartyg eller en chartrad helikopter från amerikanska armén (amerikanerna ska alltid vara värst -men så får varje person betala kring $100 för att bli evakuerade också, jag betalar (jo, det är vi skattebetalare som betalar resan ända fram till dörren för dessa bortskämda egocentriker) bara för ett illaluktande fartyg med flugor) som tar dem bort från kriget... Puh, det blev en lång hakparentes! Var var jag nu?]

Det är samma prioriteringar som görs i Libanon och som gjordes i Rwanda -vi med pengar får lämna oroligheterna, medan de andra kan dö. I Libanon finns det dessutom många som inte har några ID-handlingar eftersom de inte blivit accepterade som medborgare i landet, trots att de levt där ett tjugotal år. Dessa kan självklart inte ta sig till Sverige eller EU, men de kan inte heller ta sig över gränsen till Syrien eller något annat grannland. Libanons andraklassens medborgare är de som får stå som bowlingkäglor på en bowlingbana. I MM (Mellanöstern mästerskapen) spelar Israel mot Hizbollah i finalmatchen, det är en utdragen match med många strikar men få poäng.

Vad hände förresten med den etiopiska armén som befinner sig på somaliskt territorium för att rädda Somalia från islamisterna? Eller är de israeliska trupperna på libanesisk mark, de som ska rensa bort islamisterna, intressantare? Hum, känner jag igen det här?


Notis: Intressant, jag vet hur man säger fred på både hebreiska och arabiska, men jag har ingen aning om hur man säger krig på dessa språk -förutom heligt krig då..

Billanthropy

Det finns många orsaker för att inte stödja Microsoft genom att köpa deras produkter. En orsak, och troligen den största för en datanörd som jag, är Microsofts hemlighets-makeri kring koden, en andra orsak är deras licenspriser och en tredje orsak är deras dominans på marknaden. Ska jag fortsätta? En fjärde orsak är deras ignorans av buggar i systemen de säljer, en femte orsak är obefintliga miljöpolitik (det enda jag hittade vid en sökning på microsoft.com om miljöpolitik var det här -10 barn-vänliga steg till en bättre planet; Microsoft bidrar till att spara på el-åtgången genom sina power options, det är ju alltid något).

Men trots allt detta så finns det en positiv effekt av att köpa Microsoft produkter (som jag egentligen inte gör eftersom jag får det mesta gratis) är att för var produkt som säljs så ökar Bill Gates' förmögenhet. Visst, Bill är den rikaste personen i världen (enligt Forbes, daterat 2006-07-23) och behöver troligen inte så mycket mera pengar, men han är också den som donerar mest pengar till behövande. Tillsammans med Warren Buffett, världens andra rikaste person enligt samma lista, satsar de genom Gates-stiftelsen 2,1 miljarder kronor på forskning för att få fram ett vaccin mot aids (DN: 2006-07-23, s. 4). Det är värt en eloge!

Söndagsmorgon med brunch

• isvatten m citron
• mjölk
• yoghurt
• kaffe/te
• gurka o tomat
• rågbröd m bordsmargarin
  
• ugnspannkaka m äppelmos
• banan
• nektarin

Å nu e ja' mätt!!

Snacka om beslutsångest..

Jag låg och vände mig i sängen inatt, tänkte.. på två saker!

Det första är Socialantropologi vs. Arabiska. Jag försöker resonera logiskt, när jag fick antagningsbeskedet hade jag glömt bort att jag sökt till grundkursen i arabiska. Orsaken till att jag skrev ner arabiska på ansökningspappret var nog för att "ha en reserv", mitt besök i Marocko har däremot gjort att jag blivit ännu säkrare på att jag vill lära mig språket. Egentligen tycker jag inte alls om att studera språk, bland det värsta jag vet är att sitta och trycka in glosor mellan ögonen, jag ser ju hur mycket jag lärt mig av tidigare språk som jag studerat, jag har misslyckade försök med både finska och tyska bakom mig. Visst studerade jag spanska också, det där året i Valencia när jag blev hemkörd från lektionerna för att jag var a) bakfull och stank sprit b) fortfarande onykter, ni kan ju tänka er hur mycket jag lärde mig då.. Nä, jag lärde mig mera på nätterna när jag dansade och hade skoj, när jag umgicks med mina spansktalande vänner och även några år senare när jag jobbade "på spanska". Vill jag lära mig arabiska så är det nog bara att ta min väska och åka.. (Libanon nästa! ;-P ) Det verkar alltså som att M:s övertalningsförmåga har lyckats ännu än gång -och det utan någon större kampanj. Orosmomentet över detta val vore väl arbetsbördan (ha, som att det inte skulle vara en stor arbetsbörda att plugga arabiska??), det verkar vara en hel jäkla massa böcker att läsa i varje kurs. Å andra sidan borde jag vara förberedd, det var ju ingen dans på rosor att plugga Internationella Relationer heller. Jag har gjort mitt val, men samtidigt hoppas jag fortfarande på min reservplats -det är ändå det som jag allra helst vill studera!

Det andra är Oussama. Den pojken... När jag lyfte telefonluren häromdagen för att ringa honom så var jag svag i hela kroppen, så nervös brukar jag inte vara -förutom när jag skulle träffa honom i Pep Ventura. Han kan få min värld att välta upp och ner, att stanna upp eller att rusa i 200 (det är snabbt!) eller allt på en gång för den delen. Och han tycker om mig! Att bli inbjuden och presenterad för familjen är något stort. Att hans systrar dessutom säger åt mig att stanna kvar och sova över tolkar jag som att även de ser oss som ett seriöst par. När han está triste eller aburrido så tar han kontakt med mig för att komma på andra tankar. Dessa små saker förgyller min dag! Sedan att jag alltid lyckas göra bort mig inför hans vänner och att han inte är någon svärmorsdröm (mamma har i och för sig redan en förutfattad mening, "du vet vad jag tycker om araber", så även om han vore en svärmorsdröm så skulle han få det svårt i min familj) är ju lite tråkigt.

Nu måste jag göra annat! Ikväll ska jag träffa K, om det inte blir för sent på jobbet. Imorgon kommer M från HC i Göteborg på besök igen, det var han som gjorde sitt ex-jobb med ingenieros sin fronteras. På måndag kommer eventuellt två holländare, de hade inte hittat någonstans att sova så jag tänkte att jag kan väl åka en dag senare till Åland så att de kan stanna här. I mitten av augusti ser det ut som att en turk kommer hit. Varför låter det så hemskt i mina öron att säga turk? Man får väl göra det? Tänker också på rapport-reporten som pratade om de svensk-chartrade båtarna som skulle evakuera svenskar från Libanon, hon var på väg att säga först grekiskt och sedan turkiskt fartyg, men ändrade sig hastigt och pratade istället om fartyget från Grekland och fartyget från Turkiet. Aja, det kanske ligger något annat bakom det, inte att just grekiskt och turkiskt skulle låta illa. Just ja, i september kanske det kommer ännu en turk. Varifrån kommer alla dessa turkar?? Och varför är det bara killar? Men jag kan inte säga nej om jag inte har någon ursäkt och de verkar som okej typer.. Jag måste lära mig att säga nej! Å andra sidan har jag fått så många requests som jag varit tvungen att tackat nej till, så jag vill verkligen hälpa till lite nu. Och så känner jag egentligen inga turkar heller, jag är lite nyfiken på hurdana människor de egentligen är. Jag kom på en möjlig orsak till varför "turk" klingar illa i mina öron -jag minns en fotbollsmatch för några somrar sedan, Sverige spelade mot Turkiet och de hade satt upp en storbildsskärm i Rolambshovsparken (undrar om det var en kvalmatch i Turkiet till VM 2002..). Efter matchen blev det lite uppståndelse med visst handgemäng och några nyfriserade svenskar hade tydligen gått omkring och ropat "kasta burkarna på turkarna" (mitt ex har inget med detta att göra, han skrattade mest bara åt saken). Vid samma turnering fick jag också min negativa inställning till det turkiska fotbollslandslaget med bla "Hasan Sås" och "Hakan Sükür", jag gillade inte alls deras spel och än mindre deras fans' uppträdande.

Huj, nu börjar det bli svårt!

Jag vill lära mig arabiska! Det är ett faktum sedan lång tid tillbaka, därför har jag också (för en par månader sedan) laddat ner en arabiska-kurs med Rosetta Stone-metoden. Jag har nu hållit på en par dagar och det har gått väldigt enkelt, jag har lärt mig pojke, flicka, bil, flyg, pojke under flyg, osv, men det enklaste var nog siffrorna upp till tio -de kunde jag ju redan.

Nu börjar det däremot bli svårare! Till största delen av dagens lektion satt jag som ett frågetecken. Däremot kan jag läsa "fem" och "sex" -om jag vet att det handlar om siffror! :-$ Inte illa med tanke på att jag började kolla på texten senaste gång.

Jag undrar om jag orkar ta mig genom hela kursen. Den är i två delar, jag har bara kollat på den första delen än som innehåller åtta kapitel och varje kapitel innehåller tolv avsnitt, dessutom har varje avsnitt fyra uppgifter. Jag har nu kommit till första delens första kapitel sjunde avsnittet och jag har enbart gjort första uppgifterna (förståelse med hjälp av hörsel och skrift) i varje avsnitt än så länge -och det är redan svårt!!

Det kanske blir socialantropologi i alla fall... Gah!! Jag måste bestämma mig!!!

tankar

Jag har tidigare konstaterat att jag tänker bra i duschen. Nu vill jag
också slå fast att jag behöver tid för att bearbeta mina intryck
omedvetet innan jag kan komma med även den enklaste kommentaren eller analysen.

Vare sig det gäller ett samtal, ett intryck eller ett mattetal så
behöver jag tid för att låta ämnet sjunka ner och bearbetas i det
omedvetna, när det är klart bearbetat spottas det fram igen, från
ingenstans dyker det upp i mitt medvetande.

Utan att ha funderat något mera på filmen jag såg i fredags (Hotel
Rwanda) så kom jag (igårmorse i duschen) plötsligt att tänka på en
scen som utspelas då Hutus var fullt upptagna med slakteriet av Tutsier.
Huvudpersonen, Paul Rusesabagina, uttrycker något i stil med att väst kommer att rädda alla Tutsier -och detta antas vara en självklarhet. Filmen ger också en känsla av att afrikanerna ser sig som mindre duktiga jämfört med väst och att de inte skulle klara sig utan "vår" inblandning. Mina tankar snurrar nu kring om denna känsla är ett medvetet drag eller om det är något som omedvetet smygit sig med i filmmanuset. Eller om det bara är jag som är cynisk?

Un unforgettable experience

Ibland vet jag inte om det bara är stavfel eller grammatikfel, eller om det verkligen är det de vill säga...

I says:
hi my sweetry
I says:
i miss you its been a long time
[...]

أصعب حب says:
if you are happy - I am happy!
I says:
really!!
I says:
im happy berleive me
I says:
but i miss you so much
[...]

أصعب حب says:
will you be in fes for the summer or are you travelling somewhere?
I says:
I don't know! but for this moment im her,maybe going to the bitch
I says:
but its boring to go alone,its nice with you
[...]

أصعب حب says:
hopefully I'll be back in Morocco soon. But it won't be this summer..
I says:
really,I hope so!!I will be love to meet you again [mitt namn] but this time you stay with me for one manth or 2 one years why not
I says:
If you wont live with me in morocco no problem i to be verry happy fro that
I says:
I wait you in morocco ok
[...]

I says:
im interessing for you,you are my sweety are you forget
I says:
I like you!! you forget
I says:
all what I can say to you I do not like that you cry
أصعب حب says:
you're sweet!
I says:
thank you im happy & lucky brcause i have a sweety friend
I says:
im used you when you wos here in morocco so when you lave I remained only

Många Fahrenheit idag...

Vi verkar ha haft en varm dag idag! Som vanligt höll jag mig inomhus fram till fem-sex-tiden då jag traskade iväg till centrum för att storhandla (lite grönsaker för 141 sek). Några reklamaffischer som hänger uppe på stan hävdar att det finns fyra orsaker till att stanna inomhus i sommar, telefon + tv + dator + telia. Jag hävdar att det räcker med dator + ComHem! Idag har jag fått hem en hel del intressant musik, jag ryste av välbehag i hela kroppen när jag återigen fick höra Saber El Robaey med låten Eezet Nafsi. Mitt problem nu är att jag inte vet hur jag ska få artistnamnet på den amerikanska killen som konverterat till islam och som gör låtar om Allah på delvis engelska och delvis arabiska. Speciellt intresserad är jag av den där låten där de sjunger Allah ou Allah ou Allah.. upprepande i bakgrunden. Jag älskar den låten!

Jag har kollat på Fahrenheit 9/11 också. Jag borde inte titta på sådana filmer, jag blir bara så upprörd. Allt handlar bara om makt och pengar i den här världen! Jag kan bara inte förstå varför det ska vara så otroligt eftersträvansvärt? Att folk gör vad som helst för att få lite nollor på kontoutdraget och för att ha möjligheten att spela en kombination av Sims & Age of Empires -med mänskliga spelgubbar. Kan vi inte alla bara njuta av det vi har? Och bjuda in de som inte har något till att njuta med oss? Vi sätter oss i en ring och tar varandra i handen...

Filmhelg

Efter inflyttningsfest hos en kollega (med studsmatte-hoppning, kubb, trance-dance och mat) åkte jag hem och kollade på Bowling for Columbine. Den filmen har jag planerat att se under, om möjligt, en ännu längre tid än Hotel Rwanda.

Alla vet vi att filmen är chockerande och man blir illamående av många amerikaners attityd och tankegångar, det förväntade jag mig av filmen. Det som gjorde mig förvånad och ont att se var hur Mary Lorenz [Director of Media Relations of K-Mart], hanterade Mark Taylor och Richard Costaldo, två pojkar som blev skottskadade vid dramat i Columbine. Hon hälsade och tog i hand med först Michael och därefter Mark medan hon däremellan vinkade generat till Richard som sitter i rullstol ! ! ! Snacka om att bli särbehandlad...

Well, de fick åtminstone K-Mart att lova indragen försäljningen av ammunition, undrar om det fortfarande håller?

Jag ser fram mot Moores nya film, Sicko! Men dessförinnan ska jag hinna med Fahrenheit 9/11..

Hotel Mille Collines

Yep. Finally har jag sett den, filmen. Det är ibland tur att jag föredrar att sitta ensam hemma i soffan och kolla på film än att springa på biograf, att hysteriskt störtgråta kan vara svårt att göra obemärkt i en biosalong...

Det skedde samtidigt hemska saker på Balkan, men jag tänker inte i de banor om vem som var värst. Visserligen kan man klandra västvärlden för dess ignorans, men samtidigt så förstår jag att konflikten som är närmare den egna sfären är "intressantare". Det som upprör mig idag är att det inte bara rör sig om konflikten (för att använda mjuka vackra ord) i Rwanda, utan om en hel kontinent som under en alldeles för lång period blivit, och fortfarande är, bortglömd. Och alla barn....

Det är lika bra jag kryper ner i min varma och trygga säng innan jag börjar fundera allt för mycket, innan jag kommer på att den här världen är hemsk och orättvis. Och innan jag än en gång börjar fundera på hur det kan vara så att jag skäms över att vara europé, medan afrikaner och araber är så stolta över sitt ursprung. Kanske jag skulle lära mig lite mera om nyckelharpan?

Filmen jag såg var Hotel Rwanda.

haram ou halal...

Entre todos los hombres con quien tengo contacto ahora hay uno que me vuelve loca. Y es el peor de todos. Toma drogas y roba la gente. Pero el me quiere y me respeta mucho. Hasta ahora he aprendido mucho de el y aun tiene mucho para enseñarme. Con el me siento segura, tranquila y feliz. Me gustaria compartir mi vida con el, pero no quiero compartir la suya...

oh please, dessa marockaner..

•i says:
ok but tell me now you are sure love
•i says:
me
•i says:
becouse
•i says:
me
•i says:
i don't like you just for slip and......
•i says:
i like you for all my life you now
•i says:
i like you my wife
•i says:
if you like

fortfarande oförstående...

Har mottagit ett e-brev från omri hayaty (trad. mi vida) i Fés. Han berättar att han saknar mig och att han alltid kommer att komma ihåg mig. Möjligen är försändelsen endast en påminnelse om att han vill ha korten vi tog i Marrakech, jag går på den linjen...

dressed for success

Min kaftan gör succe här i huvudstaden. Det började på jobbet, jag hade den liggandes på bordet bredvid mig och två av mina arbetskamrater kommer fram och börjar peta på den och säger att den är fin (2 p). Efter jobbet på vägen till tunnelbanan så smiter jag in på Ica vid Karlaplan för att inhandla lite lök och paprika, den unga killen i kassan påpekar att han gillar min kappa (3 p). På pendeltåget frågar killen bredvid mig efter en penna och i nästa andetag säger han att min kaftan är fin och att han inte sett någon svenska bära en sådan tidigare (4 p). Strax innan Huddinge, damen som sitter snett framför mig sträcker sig fram för att säga att min kaftan är vacker (5 p). När jag ställer mig upp påpekar hon att jag bär upp den väldigt vackert i och med att jag är så lång.

I'm back!

Äntligen är jag hemma igen! Efter fyra veckor med min ryggsäck så tycker jag verkligen att det är skönt att komma innanför min dörr. Saken blir ju inte sämre av att jag lämnade lägenheten alldeles fräsch och nystädad. Äntligen fick jag också skrubba kroppen ordentligt i duschen, något jag velat göra ända sedan jag kom från Marocko.

Min vecka i Barcelona var underbar! Men den var lite för kort. Jag träffade inte alla människor som jag ville träffa. Och de jag träffade så träffade jag inte så mycket som jag ville träffa dem. Och jag är bara än mer confused vad gäller den där pojken. När han börjar prata om haram och halal och mig och koranen, då känns det nästan som att jag bör ta honom på lite mera allvar än vad jag gjort hittills. Vi alla vet att jag är madly in love with him, men vi vet även att jag medvetet har hållit honom på avstånd. Frågan är om jag kan göra det länge till...

Fyra dagar i Rotterdam turned out to be una locura! M i sängen är inte alls så som han en gång var, allt det som gjorde honom till en av de bästa jag haft så var gone. Torsdagen tillbringade jag sovandes, först i sängen och sedan i parken. När kvällen kom tog vi oss på cykel till en bar i centrala Rotterdam. Jag drack vatten. Dagen efter slöade jag framför tv:n medan M flängde runt för att förbereda för kvällens fest. Festen började som fester brukar börja, folk står i lugn och ro och samtalar med lite musik i bakgrunden. Vid ett-tiden kommer polisen på besök och ber oss sänka volymen. Efter det började festen på riktigt, mitt vatten byttes ut till "spiked water", dvs vatten med MDMA. Vid sju-tiden var jag fortfarande alldeles pigg och dansglad, men jag blev hemdragen av en läcker djurrätts-aktivist. -- censur -- M verkade ta hela grejen väldigt bra. Så det verkar som att vi är på samma nivå. Han betyder mycket för mig, men det är inte som förut.