Jag kunde skriva en hel bok om olika ämnen som avhandlas på hjärnkontoret, mitt hjärnkontor dvs. Post tex. Jag älskar att få post! Brev, räkningar eller varför inte rekl... nej förresten, så desperat är jag inte. Problemet är att jag *snyft* aldrig får post. Egentligen är det ju inte så konstigt, jag är själv SÄMST på att skriva brev och har därför inte heller idag någon kontakt med alla de brevvänner som jag någon gång försökt mig på att skicka brev till. Min adress i landet var jag vistas mest är inte officiell, så dit kommer ingen post. Inte ens någon räkning. Allt är adresserat till min man, tom brev från svenska ambassaden (!!) kommer till honom.
Mitt hopp om post får hållas till de gånger jag besöker pappas hem (pappa är ju aldrig hemma, så det är ju inte honom jag besöker). Vanligen brukar det ligga en stor hög med kontoutdrag och annat smaskens och vänta på mig, men inte den här gången. Bara två brev låg på hyllan, varav ett var reklam. Inte ens skattedeklarationen har kommit! Brevet som alla andra redan fått... Det har tom gått så långt att jag funderat på att gå med i postcrossing, men när jag läste några trådar i forumet så verkade folk mest vara missnöjda på medlemmar som inte registrerar sina mottagna vykort.
Senast idag funderade jag också på hur reaktionerna skulle bli om jag skulle upptäcka en brand ombord på ett flygplan. Att vara mentalt förberedd på hur man skall agera i en krissituation är bästa sättet att förbereda sig på inför denna. Efter min tid som flygvärdinna har jag alltså tagit till vana att alltid incha allah kontrollera att flytvästen är på sin plats under flygstolen (det händer lite nu och då att något busfrö stjäl flytvästen), nästa steg är att checka om luckan till syrgasmaskerna öppnas med en nål eller bara genom att trycka på luckan (in case då automatiken inte fungerar). Därefter närmaste nödutgång och slutligen (om det är Spanair) försöker jag minnas var eldsläckarna är lokaliserade. Hur interkommunikationen fungerar och hur jag skall fånga flygvärdinnornas uppmärksamhet är också ett viktigt inslag in case of emergency. Sist av allt genomför jag det viktigaste av allt, jag ber till Gud, min Herre och min Skapare, att han incha allah i trygghet skall föra mig och de övriga ombord på planet till vår destination. Av mina rutiner kan man tro att jag har värsta flygrädslan, men så är inte fallet. Men vad annat skall jag tänka på när jag alltid sitter där ensam i mitt hörn? :-) *trött på att resa ensam och TRÖTT PÅ ATT SLÄPA PÅ TUNGA VÄSKOR*
När jag idag funderade på hur jag skulle agera om jag upptäckte en brand/rök inne på tex toaletten gick tanken vidare till vad som skulle hända efteråt, när planet gått ner för nödlandning, alltså inte så att det skulle störtdyka ner på närmsta åker men man flyger till närmaste flygplats, skulle jag då bli misstänkt för någonting? Som ett misslyckat spränga-flyget-i-luften-attentat? Min tanke för detta grundar sig i alla blickar jag får utstå på flygplatser runtomkring i Europa. Visst, fransmännen är rätt duktiga på att stirra, men på flygplatser stirrar tom alternativ-svennen. Det är som att flygfält och kvinna med sjal är lika illa matchat som nyborstade tänder och apelsinjuice. Varje gång jag ställer mig upp från min sittplats på flygplanet och riktar stegen mot toaletten, känner jag blickarna i ryggen och oron i maggropen på de övriga passagerarna. Varför är det så?
Ett annat ämne som snurrat runt i skallen är toaletter. Alltså toaletter som i toalettstolar, inte badrum. Det är fascinerande hur arkitekturen på stolarna varierar från land till land, och hur alla stolar har någonting bra och någonting dåligt. Nu kanske toalettstolar inte är ett så omtyckt ämne på en blogg som vanligen håller sig undan kiss&bajs-temat, så jag skall undvika att utveckla mina tankegångar. Men jag måste säga att sämst är Hollands toalettstolar! Däremot är det där hålet i golvet egentligen inte så himla dåligt som jag först tyckte...
Kanske jag skulle återgå till det där ämnet som jag ständigt försöker undvika. Det om message passing och grid system... Vi hörs!
