-- another private post --

Äter libanesisk meze för andra gången idag och för fjärde dagen i rad. Igår vart det indiskt också. Det är nästan så att jag längtar till den hederliga rejäla svenska jul&midsommar-maten.. Imorgon blir det grönsakspaj och på fredag får jag se om jag får tid att äta något.

Nu ska jag inte prata om mat, det är inte särskilt privat... Istället tänkte jag flumma ner mina virriga tankar så att jag kan räta ut dem på skärmen. Det är just typiskt att vi idag hade massor av QA att göra på jobbet -man måste sitta koncentrerad och se att allting stämmer, jag har haft mina tankar på lite annat håll...

En alkoholist kommer att dricka alkohol så länge han/hon vill fortsätta att göra det. Ingen kan få alkoholisten att sluta dricka alkohol. Det är bara alkoholisten som kan ta beslutet att lämna flaskan -om han/hon vill! Och det är skillnad på att vilja och att vilja...

Alkoholisten kanske vill sluta att dricka alkohol, men känner ändå att det är ganska trevligt med alkohol och ett liv helt utan alkohol kanske inte är så kul, dessutom går det ju ganska bra för mig och emellanåt så har jag ju ingen ångest... Jag menar inte att jag är alkoholist eller att jag återvänt till flaskan, nej då, tvärtom, jag blir bara mera övertygad för var dag som går om att jag tagit det rätta beslutet. Det är det andra som tynger mig, det som jag inte klassificerar som svårt sjukt och därmed inte heller tar mig i kragen för att göra något åt.

Jag vet inte om det är något positivt, men det känns bättre, att ha flyttat skuldkänslans grund från att ha belamrat mig själv och tryckt ner mig och känt mig som världens mest promiskuösa slinka till att känna skuld för att ha syndat och för att ha vänt Gud ryggen. Som det var förut bevisade jag bara för mig själv hur otroligt oduglig jag var, nu känner jag (trots det jag gjort) däremot hoppet om att komma ur det här och jag vet varifrån jag alltid får stöd -om jag bara vill...