Mamma Mia!

Mina husmoderliga sidor har visat sig igen. Gårdagen, min mans första arbetsdag efter den två veckor långa semestern, ägnade jag åt städning, tvättning och –hör och häpna- bakning. Egentligen började det hela redan kvällen innan, när jag i ett försök att skapa lite "hemstämning" tillagade risgrynsgröt till middagen. Igår tog jag alltså resterna av gröten och mixade ihop en Ålands Pannkaka med kardemumma som min älskade mor tagit med sig hemifrån.

Sedan fortsatte jag arbetet i köket med att baka kanelbullar, om jag inte missminner mig, så var det första gången jag blandade ihop en bulldeg. I brist på utrustning fick jag istället för att kavla degen med en vanlig kavel, ta en kastrull som jag rullade fram och tillbaka. Bitsocker är det enda sockret vi har hemma, så för att få strösocker att lägga på bullarna fick jag gnida två strösockerbitar mot varandra för att smula sönder dem. Med tanke på att jag varken har våg eller dl-mått för att mäta hur mycket jag tog av varje ingrediens (inte ens på smörförpackningen finns det smarta sträck utmärkta som antyder hur många gram smör du tar) så måste jag erkänna att resultatet var över förväntan. :-)

I tisdags var jag och min man på konsert. Sufi-musik. Det var minst sagt en intressant upplevelse! Musiken är skön, ibland undrar jag däremot om de anstränger sig för att spela i otakt eller om det bara blir att spela i otakt då musikanterna ofta sitter och pratar med sin granne. Det intressanta är att just otakten ger musiken takten... (Undrar nu vad min musikkunnige fd kollega anser om mina begränsade musikkunskaper när jag gör dessa uttalanden...) Efter en stunds spelande och sjungande blev det dags för sufiernas dans. Det är nu skådespelet börjar, ett skådespel som efter ett tag nästan övergick i obehaglighet. Några av dansarna föll till golvet medvetslösa, ingen nämnvärd oro syntes bland kollegorna och efter ett tag steg dansaren upp och fortsatte i skådespelet. Även några deltagare tappade befattningen och dansade hysteriskt och någon slutade även med att trilla medvetslös till golvet. I ett skede stod en arg man och stirrade på mig, tydligen reagerade någon på svart färg då de kom in i denna hypnos och jag blev tvungen att täcka mitt redan täckta huvud. Det hela påminde om någon liten kristen sekt i USA, där mötesdeltagarna talar i tungor och blir besatta av Den Helige Anden -eller vad det nu är.

Al hamdoulillah så är varken jag eller min man inne på det här spåret, må Gud vägleda de som gått vilse. Till nästa konsert ska vi incha allah bege oss iväg innan dansen börjar...

När jag nu ändå är inne på religions-spåret igen (som vanligt) så måste jag passa på att berätta om insikten jag fick för någon dag sedan. På mina sommarbruna knän har jag två fläckar på samma ställen på respektive knä, ena fläcken är mitt på knät och den andra strax under knät. Fläckarna har förbryllat mig under en längre tid, jag kunde inte förstå varifrån de kom, om de var blåmärken som inte gjorde ont när man tryckte på dem, eller om det var någon form av symmetriska pigmentfläckar. Liksom män som ber mycket under unga år sägs kunna få bönemärke i pannan, har jag fått två bönemärken på varsitt knä av att sitta på golvet och gå ner i sujud under bönen. Det är fläckar att vara stolt över, med andra ord!

Texten ovanfor skrev jag for nagon dag sedan, foljande dag steg jag upp och bakade scones... ;-) Snart kommer det incha allah uppdatering om vad jag sysslar med just nu... KRAM!