Ny era: @ Reims, France

Så har jag flyttat igen. Inte officiellt förstås, jag vill ju bli svensk även till pappret (för att slippa finska ambassader). Den här gången är det Frankrike som gäller. Dags att lära sig lite franska också.. :-S På tal om det.. Jag har inte tid att sitta här och blogga, jag ska leta efter franska kurser... Vi hörs! :-)

Svar på kommentarer till föregående inlägg:

På måndagen -sista dagen i Rabat- träffade vi en l3dull kl fem i tre (han slutade kl tre) och kunde äntligen skriva under kontraktet. Pappret var i och för sig blankt när vi skrev under det (eftersom mr l3dull ville gå hem), men han borde vid det här laget ha skrivit klart så jag och min man borde äntligen vara registrerade som ett äkta par i Marocko.

Jag var både yr och gråtfärdig ett antal gånger under alla turer fram och tillbaka, tiden rann iväg men vi kom ingenvart... Men vi är evigt tacksamma till polischefen som såg till att våra papper blev klara på en dag hos polisen. Hade vi följt den vanliga proceduren så hade det troligen tagit en vecka innan pappren skulle vara klara för att föras tillbaka till rätten.

Jag ska nog höra av mig. Min mamma har redan tidigare en gång varit i kontakt med utrikesministern (tror jag det var) som i sin tur har pratat med ambassaden i Rabat. Enligt ambassaden så handlar allting om ett missförstånd -från vår sida så klart. Men den sista veckans turer har ingen på högre instans ännu fått höra om (vilket de ska, bara mamma kommer hem från Kina :-) ).

Ramadan Moubarak

Hungermånaden har börjat, vi är redan inne på den andra dagen och jag mår fortfarande bra. Vi har däremot all klädtvättning, packning, städning och en hel del inköp kvar att göra. Pga de problem vi haft i veckan med våra äktenskapspapper så har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för avfärden. Nedan kan ni läsa vad vi varit med om...

12 sep 2007 dök de ner i postlådan, de två breven som jag väntat på under mina tre månader i det här landet. Det ena daterat 13 juni och det andra 25 juni –snacka om snail-mail....

Jag kommer nu att publicera en rad halvtråkiga historier som jag stött på under den senaste tiden. Först ut är min erfarenhet av Finska Ambassaden i Rabat. Tyvärr har jag inte ett gott ord att säga om denna, personalen är lika tråkig och enkelriktad som inredningen i mottagningsrummet och varken personalen eller broschyrerna kan serva mig på mitt modersmål.

Första gången vi letade oss till bakgatan där ambassaden är placerad fick vi inte ens komma in, jag blev tvungen att ringa och boka en träff med vår "vän" A. Med darrande hand men modet i högsta hugg tar vi oss en andra gång till ambassaden för att skaffa oss intyget Capacité de marriage. Till en början känner de på ambassaden inte till detta papper, efter ett tag kommer de med en kopia av en hindersprövning och meddelar att vi måste ansöka om detta papper på magistraten i Finland. När vi har det pappret ska vi sedan komma till ambassaden igen för att legalisera det (vilseledande information).

Efter att en hjälpsam personal på magistraten på Åland lagt hindersprövningen på posten så dök brevet aldrig upp. Jag hade då någon barnslig tanke om att min ambassad skulle vara förstående och hjälpsam, och försöka hjälpa mig och min man så att vi kunde flytta ihop så snart som möjligt. Tyvärr, ambassadpersonalen är lika hjälpsamma som en stendöd man i sin grav. Jag pratade med A per telefon och meddelade att vi har en kopia av hindersprövningen, jag undrade om vi kunde träffa henne för att legalisera pappret. Det gick självklart inte, vi måste absolut ha orginalet, eftersom vigselförrättaren inte skulle godkänna en kopia (vilseledande information). Med orginalet skulle vi sedan gå först till ambassaden och sedan till marockanska utrikesministeriet (vilseledande information).

Så kommer äntligen mamma (räddaren i nöden) och hälsar på. Mamma hade med sig en ny hindersprövning (återigen ett tack till personalen på magistraten). Efter ett antal misslyckade samtal (med långa väntetider och vilseledande information) gick vi tre med bestämda steg till ambassaden. Vi får veta att för det första, den enda stämpel från Finland som ambassaden kan legalisera är den från finska utrikesministeriet (vilseledande information), alltså skulle pappret legaliseras av först finska utrikesministeriet och sedan av den marockanska ambassaden i Finland, därpå ska intyget legaliseras av både marockanska utrikesministeriet och finska ambassaden (det sista, vilseledande information). För det andra, det enda papper som finska ambassaden legaliserar är äktenskapsbeviset. Motsägande? Javisst.

Mamma får åka hem igen med pappret och ta det till Helsingfors. Efter finska utrikesministeriets och marockanska ambassadens legalisering så lägger hon det på posten –den här gången rekommenderat. Efter två veckor hittade min man brevet på postkontoret. Han möter direkt sin kontakt på marockanska utrikesministeriet för att få deras stämpel och sedan beger vi oss till min älskade ambassad igen. Mannen med alldeles för stor och missmatchad kostym ger oss (surprise) vilseledande information. Personalen som sköter legalisering av papper är på plats endast på onsdagar (sic!) och de skulle ändå inte legalisera pappret eftersom de inte skulle känna igen stämpeln från marockanska utrikesministeriet (sic!).

Vi åker därifrån och träffar istället en l3dull –mannen som skulle viga oss. Han menar att stämpeln från ambassaden inte behövs.. Någon dag senare tar vi oss sedan till rätten för att starta processen med en marockansk hindersprövning. Där stöter vi på problem! Mannen som skulle förbereda vår file/dossier kräver en stämpel från finska ambassaden...

Uppgivna åker vi tillbaka till ambassaden. Efter en timmes väntan får vi veta att vårt papper redan är legaliserat, ingen ny legalisering behövs (vilseledande information). Vad gör man? Den ena instansen kräver en stämpel, den andra vägrar att ge den... A är inte på plats så istället blir min man hånad av mannen med alldeles för stor och missmatchad kostym, och vi var tvugna att prata med en kille som önskade efterlikna the junkies på Barcelonas gator (han hade alltså en sådan frisyr). Killen var egentligen enbart en medlare mellan oss och kvinnan som bestämt sig för att inte ge oss någon stämpel. När vi önskade få träffa henne sade hon bestämt nej, och vår fråga att få träffa ambassadören blev totalignorerad.

Följande dag ringer jag ambassaden för att bestämma träff med ambassadören, jag blev ombedd att ringa upp efter en halvtimme då ambassadören just då satt i ett möte. Efter en halvtimme ringer jag upp och hinner endast säga Good morning innan jag blir avbruten och vidarekopplad. En gubbe i andra ändan svarar och jag meddelar min önskan att bestämma träff med ambassadören, det visade sig att det var ambassadören som jag pratade med. Han meddelade att han är anträffbar endast på onsdagar kl 09-11. Jag påpekade att jag dagen innan hade frågat efter att få träffa honom men att min önskan blivit ignorerad, men jag fick ingen vettig ursäkt av ambassadören. Inte heller hade han något vettigt att säga om varför hans personal gett oss vilseledande information var gång vi pratat med dem. Och inte heller gav han mig något vettigt svar när jag undrade om vart jag skulle vända mig så att inte någon annan medborgare skulle mötas av samma ignorans som jag och min man mötts av. Däremot, när jag berättade att mina 90 dagar i landet har gått ut så meddelade han if your 90 days have expired, I advice you to leave the country, otherwise you will have problems with the moroccan police, and you don't want to have problems with them. Återigen, vilseledande information, den marockanska polisen är den sista polisen jag är rädd för just nu, dessutom är de den mest hjälpsamma instansen i denna historia...

Problem-skaparen på rätten var extremt arrogant och det enda han letade efter var pengar. Vid ett tillfälle satt jag på en stol bredvid hans skrivbord när en kille kommer in med sin dossier, killen lägger diskret, förutom att jag råkade sitta precis bredvid och se allt, (minst) 150 dirham i den öppna skrivbordslådan. Problem-mannen tar hastigt pengarna och tittar sig generat omkring samtidigt som han för pengarna under skrivbordet och trycker ner dem i sin byxficka. Eftersom mannen vägrade att ens ta sig en närmare titt på vårt papper och försöka förstå vårt problem, så gick vi och träffade presidenten för rätten. Vårt papper blev accepterat, presidenten ansåg att allting var helt korrekt, men den arrogante problem-mannen vägrade att ge efter. Han tog vårt papper och gick till presidenten för att visa att vårt papper inte såg likadant ut som pappret (Capacité de marriage) som finska ambassaden ett år tidigare hade skrivit ut åt en annan kvinna (yep, ni läste rätt).

Via ett telefonsamtal från ambassaden (de ringde upp min man) fick vi veta att lagen ändrades för ett halvt år sedan, de har inte längre rätt att skriva ut detta papper. Tack för att de gett oss all information från början, så att vi kunde förberett den marockanska myndigheten på detta... Lite svårt att veta vad som gäller när vi fått olika information var gång vi pratat med ambassaden.

Efter ännu en tur till presidenten (med hjälp av en vän till min mans bror) så signerar presidenten vårt papper och meddelar att allting är helt korrekt, problem-mannen bör svälja sin stolthet och göra sitt arbete. Eftersom problem-mannen inte trodde på att vi faktiskt haft kontakt med presidenten igen och vägrade att inse sitt nederlag så fortsatte han att vara arrogant –tills presidenten själv, en respektabel och ärlig man (som visade sig vara kusin med en vän till min man och hans far) besökte honom och bestämt meddelade att mannen skulle göra sitt jobb. Då var problem-mannen plötsligt väldigt hjälpsam...

Så var det dags att föra vår dossier till polisen. Den hemska polisen... Tack vare våra kontakter fick vi träffa chefen för säkerhetspolisen, en aktad och vänlig man. Trots en väldigt hetsig morgon på avdelningen tog han tid till att träffa oss, han fixade fram en kille som gjorde intervjun med oss (ni vet, utfrågningen man måste göra när man ingår ett mixed äktenskap) och väntade på att skriva under vår dossier (chefen var egentligen på väg ut på ett uppdrag). Det kändes lite pinsamt att vårt äktenskap hade högsta prioritet på polisens säkerhetsavdelning, men men...

Eftersom säkerhetschefen skrivit under våra papper men inte egentligen arbetar med äktenskapsutredningar, så ville han även att chefen för hela polisen skulle skriva under, för att vara säker på att vår dossier skulle godkännas i rätten. Tyvärr hann bossen iväg för att träffa kungen innan våra papper kom upp till honom, men det första som han gjorde när han kom tillbaka till kontoret var att signa våra papper. Tyvärr igen, men klockan var redan tre när bossen kom tillbaka, och vid den tiden en fredag i Ramadan så hittar du ingen i rätten som kan ta hand om dina papper... Så nu väntar vi på att måndagen kommer och att vi incha allah hinner gifta oss innan vi åker till Marrakech på måndagkväll.

Mabrouk (till mig själv)!!

Semestertiderna har övergått till vardagen igen. Sommarmarockanerna och övriga turister har åkt hem och den lokala befolkningen har återgått till skola och arbete. Det är fortfarande sommarväder på dagarna, men nätterna är kyliga. Endast en vecka återstår av min sommar här i Rabat. Lite vemodigt känns det att lämna landet och min nya familj, samtidigt som jag ser fram emot att återvända till Europa.

Veckan som återstår är ett enda kaotiskt virrvarr. Min man var idag och frågade efter det rekommenderade brevet som lämnade Finland för två veckor sedan, al-hamdoulillah det hade anlänt till postkontoret. Han bestämmer träff med kontakten på det marockanska utrikesministeriet för att få pappret legaliserat och möter sedan mig för att tillsammans gå till Finlands ambassad och även få det legaliserat där (pappret har typ mera stämplar än vad det har text...) men som vanligt så ska de krångla till allting på ambassaden. Stämpeln från utrikesministeriet var felaktig (eftersom kontakten inte arbetade med legalisering av denna typ av papper) och personalen som legaliserar på ambassaden är inte på plats innan onsdag och slutligen gav de oss en lista på hundra papper som ska bifogas en ansökan om uppehållskort i Finland.

Vi gick till Sveriges ambassad. Killen i luckan mot gatan kände direkt igen min man från året innan då han ansökt om visum till Sverige (och undrade skämtsamt varför han inte blivit bjuden till bröllopsfesten), han fixade snabbt in oss på ambassaden där vi även fick upplysning om hur enkelt det är att både ansöka om uppehållskort samt registrera äktenskapet -helt utan likheter med den finska byråkratin. Nu vet vi ju då inte om vi ens är intresserade av ett uppehållskort i Sverige, men det är alltid bra information att ha...

På hemvägen (till svärföräldrarna) stannade vi till hos en imam. En legalisering från finska ambassaden var inte intressant för det juridiska giftermålet (al-hamdoulillah, jag undviker gärna att gå till ambassaden om jag aboslut inte måste), däremot har vi lite papper kvar att översätta och ett nytt medicinskt intyg måste skrivas ut. Intyget vi hade (som skrevs ut av min mans vän som är läkare, redan innan jag kom till Marocko -det var en genomgående undersökning som utfördes..) var felaktigt då sista meningen inte berättade att intyget skulle användas för äktenskap. Den finska byråkratin är löjligt krånglig, men marockanska byråkratin är den mest okonsekventa!

För att jag ska kunna genomgå ett juridiskt legalt giftermål i Marocko måste jag även ha ett intyg på att jag är muslim. Nu är jag alltså inte längre bara en hobby-praktiserande muslim, efter att ha uttalat shahadan (trosbekännelsen) efter imamen (med höger pekfinger pekandes uppåt!) kommer han nu att skriva ut ett fint litet intyg åt mig/Meryem. Efter shahadan kunde jag inte sluta le där jag satt på min stol...

Vi har alltså fortfarande bryåkrati att genomgå innan äktenskapet blir juridiskt legalt, sakta men säkert närmar vi oss nu målet... Mera problem väntar mig däremot. Imorgon har jag befunnit mig 90 dagar i landet. Det blev aldrig något Ceuta besök i helgen, istället litar vi på att vår kontakt i tullen på Marrakech-flygplats håller sitt ord... Som sagt, i det här landet överlever man inte utan kontakter!

"nyheter" från mitt liv -igen

Suck, om knappt en vecka bryter helvetet ut igen. Mitt humör har tagit över mitt liv. Månadens två veckor då jag inte lider av kraftiga humörsvängningar går jag omkring och väntar med rädsla på det som komma skall, och skäms för hur jag betedde mig de föregående veckorna. Visserligen försöker jag att behärska mig utåt (vilket inte alltid fungerar) men inombords är jag som en kokande vulkan –för småsaker.

Ett exempel ur mitt vardagliga liv... Det var en vattenflaska som jag planerade att tvätta innan vi fyllde på den igen (vi har återgått till kranvatten –det var för mycket jobb att alltid köpa vatten), min man glömde bort att jag i förbigående nämnt detta och han fyllde den med vatten och ställde den sedan i kylskåpet. Jag sade ingenting till honom då, men för mig själv tänkte jag argt att jag ska då inte dricka ur den flaskan. Vilket jag inte heller gjorde fram till två dagar senare då jag såg flaskan och funderade för mig själv och vad var problemet??

Det är synd om omgivningen under dessa problem-veckor, och för mig känns det som en kamp om livet. Små onödigheter blir till världsproblem. Det finns inga lösningar, bara hinder. Och tårarna tar aldrig slut!

Men, just nu är jag inte inne i denna hemska period, så jag jobbar på i full fart. Jag studerar flitigt och förutom att jag fortfarande avskyr att städa, så är jag en duktig hemmafru som bakar bröd och muffins och empanadas-special (pizzadeg med tomatsås som jag täcker över liksom empanadas –vi hade tomatsås kvar från då svärföräldrarna var på lunch-besök). Jag är helt jättelycklig för jag tror att jag hittat receptet till det underbart goda brödet som de serverar på Radisson SAS i Köpenhamn (inte hotellet mitt i centrum, utan det som ligger på samma gata som tivolit men på andra sidan av ån). Självklart är inte mitt bröd helt lika gott, men ganska nöjd är jag ändå!

Rabat och Sale har levt upp till sina namn –igår köpte vi en stor trolley för 350 dirham! (= Billigt!) Jag vet inte alls hur vi ska få med oss alla saker till Frankrike, jag hade typ 20 kilo när jag kom, och nu har jag massor-mera av både saker och kläder... Jag skulle nog behöva en packningsexpert som hjälpte mig packa.... :-)

Nu ska jag ta mina underbart goda muffins med glasyr på och dra mig iväg till svärmor på traditionell fredags-couscous och lben. Imorgon blir det sedan troligen en tur till Ceuta, det ser ut att vara min enda lösning till att få stanna en vecka till i det här landet. Kunde bara det rekommenderade brevet dyka upp så skulle saken eventuellt vara lite annorlunda (och vi kanske också äntligen kunde få gifta oss på pappret)... (Okej, när det gäller att få uppehållstillstånd så ska jag nog inte klaga –jag har det betydligt lättare än måååånga andra att vistas i diverse olika länder...)

no news -booooring

Forst tankte jag skriva nagot om att jag inte har nagot som helst intressant att skriva om, sa laser jag det har och borjar fundera pa nar diskrimineringen av kvinnor skall ta slut?? Vad folk inte tanker pa nar de foreslar forbud till sjal pa huvudet, verkar vara att 1 det ror bara kvinnor och 2 det bidrar till att kvinnorna hellre stannar inomhus. Vad nu sjalen har med terrorism att gora, det forstar jag inte, det ar som att saga att byxorna ar orsaken till kvinnomisshandel...