Mabrouk (till mig själv)!!

Semestertiderna har övergått till vardagen igen. Sommarmarockanerna och övriga turister har åkt hem och den lokala befolkningen har återgått till skola och arbete. Det är fortfarande sommarväder på dagarna, men nätterna är kyliga. Endast en vecka återstår av min sommar här i Rabat. Lite vemodigt känns det att lämna landet och min nya familj, samtidigt som jag ser fram emot att återvända till Europa.

Veckan som återstår är ett enda kaotiskt virrvarr. Min man var idag och frågade efter det rekommenderade brevet som lämnade Finland för två veckor sedan, al-hamdoulillah det hade anlänt till postkontoret. Han bestämmer träff med kontakten på det marockanska utrikesministeriet för att få pappret legaliserat och möter sedan mig för att tillsammans gå till Finlands ambassad och även få det legaliserat där (pappret har typ mera stämplar än vad det har text...) men som vanligt så ska de krångla till allting på ambassaden. Stämpeln från utrikesministeriet var felaktig (eftersom kontakten inte arbetade med legalisering av denna typ av papper) och personalen som legaliserar på ambassaden är inte på plats innan onsdag och slutligen gav de oss en lista på hundra papper som ska bifogas en ansökan om uppehållskort i Finland.

Vi gick till Sveriges ambassad. Killen i luckan mot gatan kände direkt igen min man från året innan då han ansökt om visum till Sverige (och undrade skämtsamt varför han inte blivit bjuden till bröllopsfesten), han fixade snabbt in oss på ambassaden där vi även fick upplysning om hur enkelt det är att både ansöka om uppehållskort samt registrera äktenskapet -helt utan likheter med den finska byråkratin. Nu vet vi ju då inte om vi ens är intresserade av ett uppehållskort i Sverige, men det är alltid bra information att ha...

På hemvägen (till svärföräldrarna) stannade vi till hos en imam. En legalisering från finska ambassaden var inte intressant för det juridiska giftermålet (al-hamdoulillah, jag undviker gärna att gå till ambassaden om jag aboslut inte måste), däremot har vi lite papper kvar att översätta och ett nytt medicinskt intyg måste skrivas ut. Intyget vi hade (som skrevs ut av min mans vän som är läkare, redan innan jag kom till Marocko -det var en genomgående undersökning som utfördes..) var felaktigt då sista meningen inte berättade att intyget skulle användas för äktenskap. Den finska byråkratin är löjligt krånglig, men marockanska byråkratin är den mest okonsekventa!

För att jag ska kunna genomgå ett juridiskt legalt giftermål i Marocko måste jag även ha ett intyg på att jag är muslim. Nu är jag alltså inte längre bara en hobby-praktiserande muslim, efter att ha uttalat shahadan (trosbekännelsen) efter imamen (med höger pekfinger pekandes uppåt!) kommer han nu att skriva ut ett fint litet intyg åt mig/Meryem. Efter shahadan kunde jag inte sluta le där jag satt på min stol...

Vi har alltså fortfarande bryåkrati att genomgå innan äktenskapet blir juridiskt legalt, sakta men säkert närmar vi oss nu målet... Mera problem väntar mig däremot. Imorgon har jag befunnit mig 90 dagar i landet. Det blev aldrig något Ceuta besök i helgen, istället litar vi på att vår kontakt i tullen på Marrakech-flygplats håller sitt ord... Som sagt, i det här landet överlever man inte utan kontakter!