Köper France Telecom upp Telia Sonera?
*spännande*
Öppna ögonen!! Maria Hagberg skriver i Expressen om Diskrimineringsombudsmannen, Katri Linna, och hur hon stämt en simhall i Göteborg pga "kvinnor som nekades tillträde". I följande stycke menar Hagberg att Linna "ger religionsfriheten företräde framför lagstiftning och kvinnors rättigheter". Men vänta nu. Kvinnorna nekades ju rättigheten att besöka simhallen.. Visserligen ville de inte klä av sig pga religiösa skäl, men de var ju ändå kvinnor som inte fick utöva varken sin rättighet att följa sin religions föreskrifter eller att besöka simhallen.
Att lämna in stämningsansökan, menar Hagberg att "åsidosätter kvinnors mänskliga rättigheter". Säg mig Hagberg, vem åsidosätter kvinnors mänskliga rättigheter? Simhallen som förbjöd kvinnorna att vistas där? DO som ställer upp för dessa kvinnor och visar att det nog inte alls är så farligt med långärmad tröja i en simhall? (Sedan när blev det farligt förresten?? Då borde ju även tävlingssimmarnas träningsdräkter förbjudas?? Eller att träna med t-shirt och shorts... Det gör nog inte så många längre.. Jaja, det var bättre förr!!)
Egentligen borde nog vi kvinnor bli starkare i vår tro, likt de männen som riskerar praktikplats och arbetslöshetsersättning och istället följer Guds lag. Då skulle eventuellt oförstående personer som Hagberg hylla oss "starka" muslimska kvinnor som vågar stå upp mot männen i vårt patriarkala samhälle och neka deras handslag. Eller blir Hagberg kanske orolig, enligt Hagbergs resonemang så betyder ju vårt avståndstagande till männen också att vi är mänmisshandlare och ingen som inte uppger religionstillhörighet kan heller bli våra vänner. För vi muslimska kvinnor som nekar männens handslag, vi tycker att Iran är bäst. Vi gör allt Iran säger. Vi hejar på Iran. Eller, vänta nu? Hur kom Iran med in i artikeln om DO?? HÅLL DIG TILL ÄMNET, HAGBERG!!
En sak undrar jag ännu. Sedan när, fröken Hagberg, blev det "kvinnoförtryck" i att inte vilja beröra en kvinna pga risken för att känna lusten spira i kroppen? Fröken Hagberg, jag tycker du istället borde uppskatta denna mannens handlande, risken att han är en av de potentiella våldtäktsmännen som rör sig ute på gatorna är faktiskt ganska liten. Tråkigt är det ju, att du skall kalla en person vars handlande du bör se som högst ärevördigt (eller vad det nu heter) för fundamentalist. Ditt uttalande lyser som en strålkastare av okunskap -tur att jag hade mina solglasögon i närheten. (Ljuvliga härskarteknik.)
PS: Enligt DO så "hälsade [mannen] med en bugning" istället för att ta i hand. Är det kvinnoförtryck att buga sig istället för att ta i hand?
EDIT 2008.05.29: TACK Leif Abd al Haqq Kielan (se här)! Problemet är väl att Leif ju är en man. Enligt feminister som Hagberg får väl inte män tala för kvinnornas väl? Det är förtryck, eller? (sic!)
Språktjänst (eller Centret för Språk och Kommunikation som de envisas med att heta nuförtiden) har gett sitt utlåtande om uppsatsen och mognadsprovet... Jag fick godkänt!! :-D Så här lät det... "Språket i mognadsprovet är vårdat och korrekt." *stolt*
Nu är det bara innehållet som skall betygsättas också...
Idag har vi fått en sändning från Marocko. En kusin som hade med sig en couscous-kokare (med sånt där ångbad som man ångar couscousen med tre gånger om och däremellan häller vatten och olja och vad det nu är man skall blanda med). Hon är snäll den kusinen! :-) Första gången vi var till henne och hälsade på här i Paris, tvingade hon på oss (god) mat för en vecka (det var alltså gången innan lever/lunga/mage-maten). Och nu couscous-kokaren och dessutom en liten blommig tekanna. Äntligen kan vi laga marockansk myntte (utan mynta) igen!!
Svärmor hade självklart också skickat med en massa kakor och bakverk och oliver och grön paprika (!!) Ryktet om Europas dyra paprika har spridit sig... :-D Jag saknar henne, svärmor... För att inte tala om hennes couscous... Och lillflickan saknar jag också... Kanske jag skulle försöka få min man att vilja flytta hem igen? :-) Vore kanske större chans att hitta något jobb då också..
Äh, nu får det vara nog skrivet för idag. Jag är trött! Nattinatti!
Tenten jag planerat att skriva den 30 maj står inte längre med i tentamenslistan, så jag kan inte anmäla mig till den... Borde jag bli orolig?
OBS! Anmälningstiden till tentamen har inte gått ut än...
På min promenadväg till ett närbeläget universitetsbibliotek kom jag på mig själv med att inte ha berättat för er läsare om de två finskorna jag stötte på i lördags. Min man och jag var på väg till moskén och mittemot oss på tunnelbanan slog det sig ner två finskor som verkade vara på en weekend-semester. Den ena tittar på mig och sedan på sin väninna, varpå hon säger något om att även europeerna blir muslimer... Jag vet inte helt vart jag ska titta, men försöker nu hålla minen och sitter i hemlighet och väntar på att samtalet skall fortsätta. Som vanligt när det gäller mig så blev det ju totalstopp på hjärnkontoret och det var först långt efter som jag kom på den käcka kommentaren jag borde gett, olen suomalainen.
Jag har haft både hemtelefon och mobil i Finland, Sverige, Spanien, England, Holland och nu Frankrike. I inget av länderna mottog jag under min tid lika många felringningar som jag tar emot under en vecka i Frankrike... Mest irriterande var det nog när någon fick för sig att ringa från hemligt nummer och sedan, när jag svarade, lägga på. Detta upprepades flera gånger under en period. Det var nästan så att jag kunde bli lite fundersam, men samma sak hände även när min man svarade... :-) Annars blir personen i andra ändan av luren alltid lika ställd när de frågar efter någon på franska och jag svarar på engelska tillbaka. "Eh, mm, ok, bye" hör jag dem stamma fram innan de hastigt slänger på luren.
Storyn som slår allt är ändå kvinnan som för ett tag sedan på måfå ringde ett nummer som råkade vara min mans. Hon hade tydligen ringt och frågat vem hon pratade med. Hon hade först försökt få min man att tro att de kände varandra men insett att det var lönlöst och gav sig till känna. Hon hade ringt "för att prata med någon"... Stackars ensamma människa! Turligt nog hade detta utspelat sig när jag var på någon av alla mina tusen Nord-Europa-resor, jag hade nog haft svårt att hålla minen om jag suttit bredvid och lyssnat på... :-D
Har suttit på Dauphine universitetet flera timmar idag! Det var hemskt! Alltså, inte kanske att sitta där, jag fick ganska mycket studerat, så det var bra. Men själva universitetsbyggnaden var hemsk! Jag fick hemska känslor av amerikansk high school när jag steg innanför dörrarna till universitetet. Hög musik, riktigt fult och smutsigt. Och alla bara stirrade.... :-| Men jag såg en tjej med sjal!! :-)
Hemma igen möter jag en äldre herre på gården. Här hälsar alla vanligen med ett glatt 'bonjour' och trots att jag inte ännu förstått vilken tid på dagen man övergår till 'bonsoir' så gör jag mitt bästa till vara trevlig. Med andra ord, jag hälsar artigt och tydligt på mannen medan han totalignorerar mig, förutom ett litet hånfullt leende som han lägger på sina läppar. :-(
Nu har jag huvudvärk igen, men borde absolut börja med maten, klockan är redan halv nio och maken har kommit hem...
PS. Upptäcker att jag inte helt kopplat samman rubriken med övriga texten -jag skyller på dagens alla studietimmar. Tanken var att jag kanske är ett missfoster som folk inte vill hälsa på... Men jag tar det lugnt ändå, den äldre herren får nog sitt straff förr eller senare (antagligen mera förr än senare)!
Jag lever än! Visserligen var jag inte långt ifrån att få en hjärtattack idag, men av helt andra anledningar än medicinska... Idag vill jag istället delge er med en diskussion som förekom i köket för några dagar sedan. Undertecknad stod och friterade falafel och maken (som aldrig tidigare ätit falafel) började prata om hur gott det skulle vara att äta det tillsammans med lever och allt-jag-vet-inte-vad. Jag tog väldigt illa vid mig när den underbart goda veganska måltiden plötsligt skulle förvandlas till en orgie i djur och passade även på att mumla något om typiskt marockanskt. Jag konstaterade även att maken inte är särskilt bra på att hålla löften och påminde honom sedan om att han i Rabat senaste sommar faktiskt hade lovat mig att kött en gång i månaden skulle vara tillräckligt för honom. Inte nog med att jag under samtalet får bekräftat att marockaner äter massor med kött, då jag hör maken försvara sig med I'm a moroccan får jag även veta att marockaner sällan håller löften... Conclusion, borde jag lita på dessa generaliseringar som kom fram under samtalet, eller måste jag medge att maken nog kom lite billigt undan i den där diskussionen?
Om att komma undan, ja.. Idag kom jag visserligen undan, men jag skämdes massor! Flera gånger har jag suckat över dessa marockaner som bara ska gilla marockan-mainstream-mat. Inget lite extra som helt vanliga havreflarn, vegetarisk couscous eller Läkerols salmiak-pastiller går hem (förutom hos maken då, men han älskar ju också Kalles kaviar, sill och risgrynsgröt). Idag var det marockanerna som fick sucka åt mig då vi till lunch blev bjudna på grillad lever. Ja, det som serverades var ett grillspett med lever, lite salt och kummin på det och någon brödbit, så var det bara att äta. Jag åt några bitar, men sedan blev det liksom lite torrt och klumpigt, maten ville liksom inte åka ner i halsen. Någon bit kött kan jag äta, men inte mycket och inte gärna bara kött. För artighets skull tuggade jag nu i mig några bitar och inbillade mig mättnad efter att med STOR möda fått ner den sista biten kött. Jag hinner bara blinka och så ställs en ny tallrik fram. Det serverades fårlunga och fårmage med bröd. Jag tittade menande på maken som mindes hur jag brukar stå i arabbutiken och grimasera åt magen och testiklarna som ligger i köttdisken. Snällt smakade jag lite av såsen, men avstod både lunga och mage. Jag skämdes inför värdinnan som säkert tyckte att jag var larvig och inte ville äta lite helt vanlig mat...
Nu lämnar jag djurvärlden och riktar istället in mig på den underbart goda hummusen som jag mosade och blandade ihop imorse!
Fotnot: Eftersom jag är både hatisk, antisemit och ett missfoster, så är jag absolut gravallvarlig i mina generaliseringar och vet att detta inte alls förekommer i min egen kultur - IRONI.
Personligen skulle jag inte kalla mig för hypokondriker, snarare tvärtom, jag brukar mest skryta med att jag aldrig är sjuk... Men nu har jag börjat fundera. Orsaken är att jag idag när jag var på väg att utföra matinköp med min man, så kändes det som att höger ben vek sig under mig. Jag tror inte att det gjorde det på riktigt, min man verkade inte märka någonting. Det som hände var att jag kände hur jag höll på att falla omkull, jag blev yr och såg allting suddigt. Efter någon minut kände jag mig lite bättre och vi vandrade vidare, då känner jag hur det börjar pirra i fingrarna på höger hand. Pirrandet sprider sig till resten av armen, men starkast är det i fingrarna. Efter en längre stund går det så småningom över, för att nu ha återkommit i hela armen. Armen känns bortdomnad, men jag har kontroll över den. Tidigare idag, strax efter yrsel-attacken, hade jag även en lätt tryckande känsla över bröstet, men det måste ha varit inbillning! Att jag sedan knappt hittade munnen idag när vi åt lunch, gör mig inte mycket lugnare.
Jag kontrollerar vardguiden.se och läser att om man känner av något av följande symptom, skall man ringa 112...
Att jag kände av tre av punkterna på listan gör mig inte helt lättad. Mindre lättad blir jag av att dessa symptom kan tyda på stroke och risken för att drabbas av stroke om man har aorta bicuspidalis är större än i vanliga fall. Övriga riskfaktorer är...
Där måste jag väl säga att jag inte skulle ligga i någon riskgrupp, förutom eventuellt förmaksflimmer då. Det som ändå talar mest emot en eventuell stroke attack är väl att medelåldern för drabbade kvinnor är 77 år...
Nu ska jag ta min bortdomnande arm och muskelvärkande skuldra och försöka studera lite för dagen!! Vi hörs - incha allah!
Källa: Vårdguiden - Stroke
Solen lyser och det är underbart varmt ute, för att inte helt smälta här i vårt lilla förråd så har jag fönstret öppet. Döm om min förvåning, men också glädje, när jag nu hör tonerna från en ljuvligt sjungande Koran-recitatör. Det är bara böneutropet utifrån som saknas nu också... :-D Allahu akbar!
Det är det sista som gäller nu.. På fredag skall den absolut sista versionen vara inne.. Såvida jag inte får tillbaka den pga språkfel. Visserligen skriver jag inte så bra, men sååå dåligt ska jag väl ändå inte skriva att den måste komma tillbaka från språkcentret?
Just nu sitter jag och brottar med några översättningar som jag, enligt eget tycke, inte alls får till... Hur ska jag t.ex. översätta general-purpose när vi pratar om protokoll och gränssnitt? För att inte tala om Quality of Service. Nontrivial känns också som ett onödigt tillkrånglat ord för att jag skall vara säker på att jag inte missar något i definitionen när jag översätter... Suck. Och de sista tenterna närmar sig med språngsteg.. Hjälp!
EDIT kl 18:53: Efter några halvtaskiga översättningar stöter jag på ännu mera kluriga ord, som front-end node och ... upptäcker nu att overhead finns i SAOL! Yippiee! Dagen är räddad! Nästan.. Diska, nästa!
Det är en sådan härlig dag där ute, varmt och soligt. Det är precis en sådan dag som det skulle smaka gott med en glass! Eller varför inte en liten chokladbit? Problemet är ju att det är söndag........
Precis! Så som i Finland så är det också här i Frankrike -söndagen är en helig dag! Det betyder att allting är stängt! För ett tag sedan trodde jag ändå att jag hittat min räddare i nöden, Ed vid Port de San Cloud. Så glad i hågen och redan med en imaginär smältande glass i handen traskar jag iväg...
En timme tar det för mig att gå till Ed och tillbaka. Resultat: Ed var stängt! Jag får se både choklad och glass gå upp i rök! ARGH! Det enda positiva är väl att jag fick motion och kom undan kaloriintaget.
Just ja, vår spis slutade fungera igår! Så nu är det bara kall mat som gäller. Men kall mat är ju inte precis som en kall glass...
För oss som brukar få höra har du läst "Inte utan min dotter"? Så kan vi nu komma med ett svar-på-tal, har du hört talas om Josef Fritzl?
En fyra (av fem) i investeringsplanering!! Det kanske finns lite av en investerare i mig trots allt...