Vår ruset

Idag har jag avverkat 5 km i regn och med genomblöta skor! Tacka vet jag simning där man (förutom att vara klädd för att bli blöt) i tävling får sin egen bana var man kan göra vad man vill och slipper tränga sig fram. Men trots allt detta så fick tävlingsmänniskan i mig blodad tand och vill nu satsa på nästa steg -tjejmilen. Ett är nästan säkert, det är att K och jag kommer att köra något av sommarens återstående lopp på inlines! (Det beror lite på vilket av loppen man fick använda inlines). Problemet är bara att jag kommer vara utan träning i tre veckor...

Imorgon ska jag att sitta i en ångbastu på Centralbadet och njuta av dagens effort. Trots att våra 27-28 minuter inte är något att skryta med, så är det ändå en bedrift jag är stolt över! :-)

Vid tio-tiden imorgon kväll får jag HC besök!

Stammis på Sture?

Kl 14.56 ringde min far för att snacka skit. Efter samtalet tvingade jag mig ur sängen för att koka kaffe och försöka bota min "krappis" på det sättet -med sömn fungerade det obviously inte. Världen är full av orättvisor, i Afrika svälter folk medan vi i västvärlden kastar mat vi inte gillar, många kan dricka litervis med alkohol utan att känna minsta värk dagen efter medan det räcker med för lite sömn före en utekväll för att jag ska ligga utslagen (nej, jag drack ingen alkohol, men likväl vaknade jag imorse med huvudvärk).

Alexander ringde nyss, han fick en utmaning -om han målar om alla skyltar där det står Kristineberg till Ch istället för K, då har jag lovat att gifta mig med honom.

Som ni kanske förstår så blev det ingen paella idag, men de har lovat till nästa helg... Och som ni kanske förstår så lyckades jag motstå frestelsen att övernatta i en lägenhet med nyinköpt säng vid Hammarbyhöjden. Jag är stolt över mig själv! Katta hade fått i uppdrag att hålla i mig hårt, så att jag inte skulle ha möjlighet att närma mig den där sängen, men hon behövde inte arbeta hårt.

Jag "var tvungen" att berätta för K igår vad Oussama livnär sig på. Hon sade att hon kanske inte skulle tycka om att höra vad jag hade att säga, men att jag skulle berätta allt ändå. Efteråt säger hon avslappnat att "man kan inte rå för sina känslor". Hon undrade därefter om han även använder.. Jag förklarade att han påstår sig ha slutat, det hade varit ett tillfälle att berätta att även jag.. Men jag lät bli, det kanske hade blivit för mycket. Jag undrar verkligen vad hon tänkte på när jag berättade om O, och jag undrar vad hon skulle tänka om jag berättade om mig. Hon verkar reagera väldigt avslappnat, samtidigt som jag tror att det är en avlägsen värld för henne.

Jag har aldrig riktigt känt K så jätte bra, vi har ju mest umgåtts genom andra. Men när vi nu har träffats mera bara hon och jag, så tycker jag bara mera om henne för var gång. Hon är väldigt öppen till allt nytt, även om det ibland kan vara chockerande för henne till en första anblick, men så tänker hon efter och ändrar inställning. K har det inte lätt nu men hon ser verkligen fram till sommaren, det ska bli "hennes sommar" och jag unnar henne det..

K (greken) hade igår för första gången uttalat en känsla!! Han har fortfarande uppträtt som att inget speciellt skulle hända, som att ingen förändring var i sikte, trots att hon gång på gång tagit upp ämnet. För bara någon dag sedan hade han undrat om K ville åka till Norge eller resa runt med honom i Europa i sommar. Igår hade han sagt att det kändes som att de skulle genomgå en skilsmässa.

Om jag skulle bli tvungen att välja någon av de personer jag träffar så skulle valet stå mellan Oussama och Alexander. Den ena värre än den andra, samtidigt som båda troligen har förbättrats på något. Den ena är (eventuellt) accepterad av mina vänner och den andra av min familj. Utgångsläget i livet är helt olika för båda, och båda utgångslägena känns ganska främmande för mig.. Det är tur att jag inte måste välja någon av dem just nu!

Människor!

Inatt Emmanuel. Imorse Oussama. Idag Albert. Ikväll Christer? Imorgon Luis eller Alberto? Alexander lite hela tiden. Ja, och så är det tänkt att man ska plugga också, och träffa sina riktiga vänner. Jag försöker dra mig ur, jag slingrar mig undan. Då undrar en person om jag är blyg för att jag inte varit så nära någon kille tidigare. Ursäkta?? Eh, nä just det.. Du har nog rätt.. Jag har inte.. Ser jag verkligen så oskuldsfull ut??

Det regnar idag. En bra (?) ursäkt för att inte sticka ut och springa. Det har bara blivit en gång den här veckan. :-( På tisdag gäller det. På onsdagen kommer sedan Moisés, han telekommunikationsingenjören från Madrid som gjorde sitt ex-jobb om digital divide för 'Ingenjörer utan gränser'.

Vi (Oussama och jag) pratade minst en halv timme, om inte mera, imorse när han ringde från en mobil. Det är något i hans tonläge, när han vänder sig till mig och ger mig full uppmärksamhet, som gör att jag känner mig speciell. Det mesta går och kommer i hans liv, och jag måste ärligt säga att jag aldrig trodde att vi skulle hålla kontakten under hela året. *tänker en stund på tårarna som fälldes vid avskedet på flygplatsen* Jag är faktiskt lite nervös inför återseendet om 20 dagar!

Quinoa, manipulation och trötthet

Det var slut på naturell tofu i Huddinge idag, det fanns endast marinerad kvar, men eftersom jag hade tänkt marinera själv så var det inte något alternativ. Istället provade jag äntligen på svarta bönor! :-D Jag tillredde en sallad med quinoa, svarta bönor, salladslök, avokado, sallad, olivolja, vinäger, salt och peppar. Den wookade tofun får vänta...

Jag har börjat säga nej igen. Kanske borde jag vara stolt, men jag är inte det, istället skäms jag över att den kallt beräknande och manipulativa personen inom mig kommit fram igen. Det skulle vara så underbart om jag kunde förstå mig själv! Varför reagerar jag så här i vissa situationer? Och speciellt när min känsla inte har någonting med verkligheten att göra? Kan det vara så att en person som älskar sex kan vara tvungen att leva i avhållsamhet för att må bra? Jag får det inte att gå ihop..

Nu har jag ätit upp min mat och som vanligt efter att ha ätit blir jag sömnig och godissugen. Det är inte kul att äta mat när man vet vad man måste gå genom efterpå. (Hum, är efterpå ett svenskt ord eller har jag bara översatt det från norska??)

10. maj (yep. it's still 10th of may)

Våren har kommit till Stockholm! Egentligen kan man säga att sommaren har kommit till Stockholm! Det här året hoppade vi över våren! Solen skiner som bara den, men jag går på akne-behandling så jag får inte sola ryggen. Min lägenhet doftar kaffe och nyklippt gräs. Det är varmt!

När jag stod i duschen imorse efter att ha varit ut och sprungit en halv timme (det gick förvånansvärt bra jämfört med senast jag var ut och "joggade") så kom jag på en lysande idé och ju mera jag tänker på den desto bättre blir den. Jag hoppar av B-kursen och satsar istället på att tenta matten samt inträdesprovet i Åbo.

Min uppsats-handledare åker bort på måndag och jag har inte ens börjat läsa allt material han gav mig. Dessutom ska uppsatsen e-postas till en kursare på tisdag, vi har "halvvägs-opponering" den nittonde. Istället för att få flera magsår, tyngre psykisk press och gräva mig djupare ner i skiten, så ger jag upp! Jag kastar in handduken! Lägger mig på rygg med tassarna i luften! ..inte bokstavligen såklart, inte nu när jag lyckats hålla mig ifrån det där otyget en längre stund.

Jag hoppas att det är en bra plan jag har. Nu ska jag ut i tvättstugan igen och hänga tvätt. Senare ska jag iväg till jobbet, men jag undrar om jag hinner via universitetet för att prata med studiehandledaren och höra om min idé är bra eller inte. Jag är rädd för att IR:s studiehandledare är knas-gubben som håller i trådarna för moment 3 och 4 i B-kursen, dvs professorn jag har nu..

10. maj

Igårkväll när jag kom hem förträngde jag alla måsten och lade mig ner i soffan för att titta på "Lucía y el sexo". Vissa scener påminde allt för mycket om värsta erotik filmen, men Julio Medem visade en svart anspelning på sex.

Nu sitter jag och lyssnar på Placebos nya skiva - Meds. Den är väl egentligen ganska typisk Placebo (men vad vet jag om musikrecension egentligen) och det är väl kanske just därför jag också tycker om den här skivan. Brians spröda underbara röst är genomgående på skivan och soundet är Placebos underbara sound. Bara genom att titta på skivomslaget så kan man se att det är en skiva i stil med de två tidigare - Meds, Once more with Feeling och Sleeping with Ghosts är alla omgärdade av färger i den kalla blå/grå-skalan och nakna kroppar. På bandets hemsida finns intervjuer med Brian och Stefan (svensken!) men Steve verkar ha hoppat av. Jag har inte följt bandet på evigheter, så jag har inte någon koll..

Oj, nu är klockan nio, jag borde ut och springa innan min tvättid börjar. Snacka om sömnproblem.. Jag har flera dagar i rad inte kommit upp ur sängen tidigare än tio-elva-tiden, imorse vaknade jag med ett ryck kl 06.30. Jag var säker på att det var kväll, hur kunde jag annars vakna och känna mig så pigg och utvilad? Jag borde ta itu med mitt liv (dvs skicka in deklaration och övriga papper som skulle varit på Åland i början av maj) och dessutom kanske skriva lite på uppsatsen.. :-s Det verkar inte bli så mycket av den.. Jag är totalt värdelös!

Ingenting blir bättre av att det finns någon som jag (tror att jag) kan lita på, och som vill att jag litar på honom. Någon jag träffade första gången den första juni nittonhundranittioåtta. Jag träffade honom igår igen, han är verkligen stabilare än någonsin. Och han tycker det är hans tur att ta hand om mig efter allt jag gjorde för honom (tack, äntligen uppskattar han det). Visst vore det trevligt ibland med någon som städade lägenheten och betalade hyran, men jag tror det är skönare att ensam krypa ihop i ett hörn när saker och ting känns jobbiga, än att behöva vara trevlig och omtänksam mot någon annan.

Nu ska jag ut i skogen!

Akne

Hjälper det verkligen att röka porros efter en lång och slitsam fest? Blir el bajón faktiskt mjukare? Eller skjuter man bara fram lidandet till ett senare tillfälle?

Om det nu verkligen ger den önskade effekt då det används av många (inklusive mig) i ovanstående scenario, kan man också använda det då man vill uppnå mjukare bajones i andra sammanhang? Eller finns det motsvarande naturläkemedel för andra omständigheter?

Jag är övertygad om att det inte är på grund av något beroende, då vore abstinensbesvären kraftigare, däremot har jag kommit fram till att det måste vara det trevligaste sättet. Mina tankar är med jämna och ojämna mellanrum alldeles vita. Det kan inte enbart bero på menstruation och inte heller det mörka dygnen, möjligtvis någon blandning av dessa in addition to varierande ingredienser.

Jag funderade inatt på vad jag skulle skriva i bloggen idag. Jag ville välkomna åtminstone en ny läsare. Jag ville med glädje berätta om kvällens trevliga BBQ och natten på Sturecompagniet. Eventuellt analysera lite, trots att jag utger mig för att vara anti-analytiker (när det gäller mänskliga relationer) så funderar jag ibland lite ändå på vad personer i min omgivning tänker.

Jag har känt det komma, men jag har inte haft tid att stanna upp och lyssna. Jag har skött om mig, stått emot och uppfört mig anständigt. Det hjälper inte, jag är inte perfekt och det märks. Men vad kan jag göra? Framtidens dörr står där, men jag är inte säker på att jag vill enter den.

sååå sööööt!

Det lilla knytet var bland det sötaste jag sett! Jag har nog inte besökt någon på BB sedan min lillebror föddes, och det är inte särskilt mycket som jag kommer ihåg av det heller.. Men helt otroligt vad vackert det är! Det är många som säger att nyfödda bebisar inte är söta, snarare tvärtom, men jag kan inte hålla med. Litenheten, skörheten, komplexiteten, för att inte prata om kämpaglöden, hos en sådan liten guldklimp till krabat, allt är bara så vackert! Jag förstår inte hur någon kan göra en försvarslös baby något illa...

Tyvärr finns det alldeles för många som skadar bebisar, små barn och större barn. Aftonbladet publicerar en serie reportage (har letat efter reportagen på aftonbladet.se men inte hittat något -igår på jobbet satt jag och läste artiklarna som publicerats :-s ) för att uppmärksamma övergrepp som sker på barn. Varje dag anmäls fem övergrepp på barn till polisen, endast ett fåtal går vidare till åklagare och ännu färre leder till åtal. Man vet dessutom att mörkertalet är stort, majoriteten av de barn som råkat ut för sexuella övergrepp vågar aldrig prata om det.

¡Que Pasa Neng!

Me lo flipo....

Nähäp. Som vanligt så blir inget som jag planerat. Ingen deklaration gjord före jag skriver nytt blogg-inlägg, och inte tänker jag hålla mitt löfte heller om att inte skriva om mitt tråkiga liv. Det händer för mycket..

Jag är nyss hemkommen från Uppsala. Firade 4*25 år (egentligen var det 5*25, men den femte personen var inte med och organiserade festen, han bara "festade"). En fd studiekamrat till K (som är inskriven på BostadDirekt och ska på torsdag kolla på lägenhet). Som vanligt missade jag pendeltåget och vi var bland de sista som köpte bussbiljett till Uppsala igår eftermiddag. Vi anländer festen, som vid det laget var väldigt låg, men efter ett tag började det droppa in lite folk. Närmare midnatt hade folk fått i sig lite dricka (vissa lite för mycket) och det var fullt drag på festen. Vid något skede passerar ett _gäng_ med killar genom den hyrda lokalen, de försvinner lika snabbt som de kom men jag hann snappa upp att de var från Spanien..

Efter ett tag dyker några av killarna upp på festen igen. Hungriga tjejer flockades kring killarna och ålade sig som klängrankor till musik som var mera hop än hip och som spelats på repeat under kvällen. Som erfaren Spanjack-vetare stod jag på behörigt avstånd och underhölls av skådespelet. Ögonen på killarna gick i kors och skenet av lycka lyste upp rummet. Med jämna mellanrum drog sig någon ur gruppen och kom fram till mig för att slappna av under några få minuter och få prata sitt modersmål, innan de blev indragna i ormhögen igen.

In på småtimmarna började tjejerna krokna -en hård kväll med alldeles för mycket alkohol för flera av dem (kastar man sig in i väggen för att sedan springa omkring med en ispåse på pannan för att få ner bulan eller hänger på var kille som inte hånglar med sin flickvän för tillfället, då tror jag att det kan ha blivit för mycket). Tre av spanjorerna var kvar i lokalen och när de förstod att de tjejer som hade hem skulle gå hem och vi som inte hade hem (K och jag) skulle sova på golvet i lokalen, de började febrilt ringa runt till sina vänner som fanns runt om i området och som hade erbjudit dem sovplats. Problemet var att ingen svarade och ingen öppnade någon dörr åt dem. Det slutade med att två av dem började natten i varsin fåtölj för att i tidig morgontimma leta upp varsin träskiva som de sedan lade sig på och den tredje hamnade mellan K och mig...

K blev ständigt väckt av att personen bredvid henne inte kunde ligga stilla och jag blev ständigt väckt av att personen bredvid mig inte kunde sova. Följande morgon blev vi väckta med underbar musik, samma som spelats hela kvällen innan, på högsta volym -kl 07.00. Champagnefrukost nästa! K och jag och ungefär 15 spanjorer traskade iväg...

Vi tillbringade sedan resten av dagen med dessa killar; vi kikade på forsränning, träffade kort E, gick till en park för att göra en barbacoa, upplevde att en av killarna som under natten innan sovit med oss sprang omkring med en fransman, båda iförda endast nerdragna kalsonger, fram tills polisen bad dem sätta på sig kläderna igen. Men det berodde tydligen mera på att killarna suttit och rökt porro, inte att det inte hade kläder på sig. En galen och helt oförutspådd helg -men vi har haft väldigt roligt!

Imorgon väntar förhoppningsvis ett besök på Danderyds Sjukhus!! J har haft värkar sedan klockan två inatt (natten mellan lördag och söndag), slemproppen har gått och värkarna var väldigt nära, men sjukhuset har sagt att de inte behövde komma in än. Troligtvis (förhoppningsvis) händer det under kvällens gång.. Jag ryser av välbehag varje gång jag tänker på det! Det ska bli så kul -tycker jag!! :-o

I övrigt så har jag finally varit på date med min danslärare. Han väntar nu på att jag ska höra av mig om när jag kan inkommande vecka. Mitt ex väntar också på att få träffa mig i veckan, efter middagen i fredags (som förövrigt var väldigt trevlig och JA -han har förändrats) försökte han dessutom kyssa mig. :-S På tal om ex, ex:et i Holland sade häromdagen att jag skulle komma förbi i sommar..

Det är väl det som hänt/händer JUST NU. Ja, förutom att jag ska påbörja min B-uppsats också! Men det har jag nog tjatat tillräckligt om redan...

Jag önskar att jag hade krafter för Marco V på Berns ikväll. Men jag tror inte att jag har det. :-( Ansiktet bränner av dagens sol, trots att det varit mulet, och benen värker av allt gående. Undrar hur det ska gå med Vår ruset, träningen går inte så bra nämligen.. Men jag har funderat på att köpa träningskläder på tisdag!

Nu ska jag se om jag kan göra någon nytta också, och inte bara sitta här framför skärmen och svamla. Jag önskar alla mina läsare en Trevlig Valborg!

Jag skäms!

Jag har lyckats med att få denna blogg till att vara någon form av dagbok för mina känslosamma tankar -det tråkigaste som finns att läsa om. Jag ska genast försöka att sluta med det, och istället koncentrera mig på saker som (för mig åtminstone) är intressanta! (Vi får väl se hur länge det håller...)

Nu har jag lyckats igen...

...med att vända på dygnet. Jag tänkte vila lite innan jag tog itu med studierna och alla tusen hemtentor och uppsatsförberedelser. Klockan var fyra lördag eftermiddag. Efter att ha vaknat till och försökt komma igång med mina sysslor ett antal gånger och lika många gånger somnat om på nytt, vaknade jag klockan tio minuter i tolv lördag natt. Det var längesedan jag unnade mig en åtta-timmars sömn, så vi får väl betrakta mitt sovande som en natts sömn. Nu har jag hela natten på mig att studera istället!

...med att ge mig dåligt samvete och förvirring. Jag har tillbringat fredag kväll/natt och lördag dag tillsammans med E. Han är underbar! Men vi är så olika, vi ser på saker på ett så olika sätt. Problemet är att jag inte tar mig ton och förklarar hur jag vill ha det. Som en framtid tillsammans, tex. Han pratar om oss, frågar när mitt kontrakt på lägenheten tar slut och om jag får stanna kvar efter det, annars flyttar jag (självklart!) in hos honom. Synen på droger är också helt annorlunda, han har gjort ett antal försök för att få mig att säga att jag ska sluta med dem, men "bara för att" så tänker jag inte varken säga det eller sluta med dem. Jag är inte beredd att hoppa in i ett förhållande, jag vill inte binda mig. Det har inget med E att göra, jag bara känner att jag vill vara jag. Jag behöver distans... Kanske inte så mycket distans som det är mellan Stockholm och Barcelona, men..

Det är ett tag sedan nu som jag pratade med O senast. Jag tror att det är han som ringt mig några gånger tre helger i rad, men jag har inte hört att det ringt då jag varit hos E, på spex eller legat och sovit. Idag skickade han ett mail också.

donde stas me loka no pregontas por me ninada
toma llamame 664****** llamame por varor estoy aboredo vale loka tespero bay habibi

Ibland tänker jag att jag ska "strunta" i honom, men varje gång jag hör något av honom så är jag inte längre så säker på att det är det jag vill. Den perfekta killen vore kanske någon blandning mellan E och O, som att de skulle mötas på mitten. Hum, var hamnar man då? Tyskland? ... Holland? :-$ Han är ju onekligen något i mitten av de andra två - och den enda som inte spontant hör av sig.

...med att få mitt ex på halsen. Han skickar mail och sms. Han vill bjuda mig på restaurang och teater. Han åker ner för att träffa sin mormor och de pratar tydligen bara om mig. Möjligtvis har han ändrat uppfattning om de som inte har samma nationalitet som han själv. Tidigare nämnde han något i stil med det var då och har nu i ett sms nämnt irakiska fruntimmer. Men han är visserligen fortfarande väldigt labil!

...med att slarva bort en timme på ångest. Sedan jag vaknade har jag inte kunnat tänka på annat än mitt fängslande privatliv (förtydligande: jag menar inte fängslande som i intressant utan som i fastkedjad). Jag måste lära mig att säga stopp! Men just nu vill jag mest bara komma härifrån, och jag är inte helt säker på att Barcelona skulle vara rätt plats att "komma ifrån" på heller.

De todas maneras estoy convencido de que eres la princesa!

I knew exactly what to write and how to write this blog post, but then I started watching the news and write an e-mail to a friend. Now I'm too tired to even think about how to express myself.

Anyway, what I want to say is that my life is pretty complicated -again. Basically, I have two boyfriends without even wanting to have one. The good thing is that one of the guys is living in another country y nuestro contacto es solo esporadico. Al chico este, quisiera decir que no tenemos ninguna relacion, pienso que ya se lo dije antes de irme del pais pero aparentemente el piensa otra cosa.

Till killen som bor inte långt från mig, skulle jag vilja säga att ta det lugnt. Det är en supermysig kille som jag går omkring och tänker på, men ingenting är lätt.. Jag undrar om någon tänker de tankar jag inte vill att man ska tänka, tankar som cirkulerar i mitt huvud bara för att det inte är just så, troligtvis onödiga tankar från min sida. Jag vill bara att folk ska veta att mitt liv och mina steg här i livet är helt oplanerade och ogenomtänkta.

Jag tänker på stegen 'svensk ateist' - 'israelisk jude' - 'marockansk muslim' - 'kristen nigerian'. Det är bara en asiatisk buddhist som fattas...

Dessutom, mina framtidsdrömmar (att arbeta med IT och utvecklingsländer) känns närmare än väntat och en resa till Afrika är plötsligt inte något som är alldeles omöjligt. Kontakter är onekligen på väg att skapas, bara det att min nye vän har studerat computer science i sitt hemland är intressant. Jag har inte ännu vågat nämna något om mina framtidsplaner, det känns för utstuderat.

Sedan att det gick endast någon vecka från det att jag började med afrikansk dans till att vi lärde känna varandra.. Man kan ju undra vilket som ledde till vad..

När vi nu pratar om dansen kan jag passa på att nämna något som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag tar mer än gärna mot tips på hur jag smidigt drar mig ur situationen! Det är i dessa lägen jag verkligen saknar någon som jag kan vädra mina löjligaste funderingar med. I tisdags efter danslektionen började vår danslärare prata med mig. Han bad mig vänta på honom när han hastigt skulle byta om, så vi kunde ta tunnelbanan tillsammans. Jag lyckades få två tjejer att vänta tillsammans med mig, så att det inte skulle bli bara jag och vår lärare. När vi kommer till T-Centralen ska killen byta tåg, vi går av tillsammans och de två tjejerna åker vidare. Jag ska precis säga hej då och ett ses nästa tisdag när han tar fram sin mobil och undrar om jag har något nummer man kan nå mig på. Idag ringde han, men jag var på toaletten på jobbet och missade samtalet. Jag undrar om det var bra eller dåligt.. Övrig fakta, han har en liten söt dotter på snart sju år och är (åtminstone har varit) gift med en svensk kvinna. [Hoppas att han eller någon han känner inte läser detta, för det är omöjligt att inte känna igen sig själv på denna beskrivning.]

Och den svenske journalisten (obs! ingen sportjournalist denna gång) som jag träffade (gissa en gång var jag träffade honom) på pendeltåget (just det, såklart) visade sig följande dag vara lika falsk som alla övriga svenskar jag träffat. Tänk om någon kunde motbevisa detta, då skulle far och bror bli nöjda i alla fall..

Avslutningsvis, jag träffade M från Bolivia! Det är honom jag citerat i rubriken. Han var trevlig och söt. Men jag var totalt flopp! Mycket mens, allmänt konstig sedan en vecka och förbannad för att jag inte gjorde analys-tentan. Däremot fick jag fulla poäng på programmerings-tentan jag gjorde i Åbo! :-)

Nu ska jag sova! Imorgon ska det städas, skrivas på hemtenta och sedan ska jag möta mattekufarna för att titta på maskin-spex. På lördag kanske jag hoppas på att få träffa min vän igen. Åh, igårnatt beställde jag fem böcker från bokus.com. Förutom SAOL 2006 och ensamma planetens Marocko-bok blev det även tre böcker från bokrean. Imorgon måste jag köpa en ram till den afrikanska tavlan jag fick för två veckor sedan!

Sova, sova, sova! Natt, natt, natt!

I feel...

..like a f***ing whore!

Probably there's no reason for me feeling that way, but my history gives me a remainder every now and then. It takes a lot to let somebody get close, it's so much easier to just be natural and let loose your restraints than opening yourself and expose your inner thoughts.

Is it strange not having any confidence left for other people, and therefore not being able to imagine sharing your life with someone? I do have confidence in one way, otherwise I wouldn't be so liberal in my thoughts about today's world order. But to give myself to someone there's a lot more trust needed, and everytime when I'm trying to build up that trust it pulls down like a house of cards and demolish a part of me with it.

Of course, I'm not a saint either. I'm capricious and exacting, delusive and manipulative. I tend to lead myself into troubled situations not knowing how to get out from there. And I'm an expert on hurting other people, with or without their knowledge. I use to say that I'm a bad lier, but I'm not. It's all about wanting to get caught or not.

I don't want to be this way and I don't want to be treated this way.

Mikä Turku ollut, siillä ei on matkailijalippu?

Det blir inte många blogg-inlägg nuförtiden, inte av mig eller någon av mina närmaste. För mig är bloggen ett medium som ger utrymme åt mina tankar som jag inte alltid vågar uttala högt. Den kan också vara ett medium var mina dagliga sysslor blir nerplitade. Vid vissa tillfällen har den fungerat som ett medium för interaktion mellan mig och mina (få) läsare.

Vilket syfte bloggen än tjänar så är den min. Därför tänker jag ta tillfället i akt och skriva ett av världshistoriens längsta blogg-inlägg. Jag vill inte längre bara gå och fundera, jag vill få det ur mig. Det rör både ett och annat ämne, men mest mitt dagliga liv. Klockan är halv tolv, söndagkväll. Jag ligger i min hytt på Finlandsfärjan (nej, det finns inte trådlöst i hytten, jag kommer att publicera texten imorgon när jag är i Åbo, med hjälp av det trådlösa som finns i stan.. :-p ) och ska upp om sex timmar. Jag har inte pluggat något till tentan jag ska skriva (som vanligt). Vart är jag på väg i livet?

Ibland får jag konstiga tankar, tankar som jag inte vet om har något med verkligheten att göra, tankar som jag ändå inte bara kan förskjuta. En dag när jag stod och lagade mat kände jag kalla kårar längs ryggraden. Jag är inte den som tänker så mycket på framtiden och hur jag vill ha den, jag känner mig snarare väldigt avslappnad och öppen för olika vägar. Min övertygelse har varit att jag alltid kan fixa pengar om jag behöver, det har inte oroat mig, och istället har jag kunnat koncentrera mina tankar kring saker jag drömmer om. Kårarna jag kände den här dagen vid spisen berodde på tanken om vad som händer med mig när jag blir gammal, om jag blir så gammal. Om jag inte har varken pensionspengar eller släkt som vill ta hand om mig, vad gör jag då? Fryser ihjäl sovandes på en parkbänk i Vasaparken?

En annan tråkig tanke som dykt upp under de senaste dagarna är om något skulle hända mig, finns det då någon som skulle fundera på vart jag tagit vägen och gå vidare med undersökning? Jag har daglig kontakt med omvärlden, men det är ingen kontinuerlig kontakt. Ta jobbet som exempel, jag jobbar en till fyra gånger i veckan, missar jag ett pass så kommer de säkert att ringa till mig. Svarar jag inte på mobilen ordnar de så att någon annan hastigt hoppar in istället för mig och inget mera händer. Med mina vänner i Stockholm har jag endast sporadisk kontakt, ibland träffar jag en och ibland en annan, ingen har koll på vad jag gör mellan våra träffar. Min familj är nog den som jag minst litar på i det här fallet. Med mor har jag knappt någon kontakt, det skulle nog ta ett halvår innan hon skulle upptäcka att jag var borta. Min bror skulle kanske bli irriterad över att jag aldrig var påloggad på skype (eller om jag är påloggad skulle han bli irriterad för att jag inte svarar när han ringer). Försöker min far få tag på mig så är han orolig under en tid när han inte får kontakt, men glömmer inom kort bort att jag inte hörts av på länge.

Det finns en orsak till att just det här temat tog form. E frågade mig i lördags om jag inte var rädd att komma hem till honom, en främmande kille som jag enbart träffat några gånger på pendeltåget. Han kanske har rätt, inte i att jag borde vara rädd för honom, men att jag borde vara rädd generellt och inte bara tro gott om alla människor tills de bevisat motsatsen (och även därefter tro gott om dem i hopp om att det finns något gott långt in i hjärtat). Och jag kanske borde funderat mig för innan jag åkte iväg i lördags till miljonprogrammets "kåkstäder" i Flemingsberg (med facit i handen så gör det inget att jag inte funderade efter den här gången).

Så vad hände i lördags? Mycket och ingenting! Det var jättetrevligt och mysigt! Jag trivdes bra med att vara i hans sällskap. Han hade mycket intressant att berätta. Jag fick höra om baboos, elefanter och höns som travar omkring på gatorna i Afrika, om solen, värmen och regnperioden, om Dr Alban som reser runt med fru och barn och om Eddie Murphy’s film där han som en afrikansk prins åker till USA och jobbar som städare. Och så dansade vi till nigeriansk musik -jag älskar dans!

Han fick mig att fundera på hur man vet när en person talar sanning eller inte. För mig spelar det verkligen ingen roll om hans familj har mycket pengar och är en familj med status, eller om det är det motsatta, jag vill bara att man är ärlig hur det än är. Han sade inget rakt ut, men rörde ämnet ofta, jag vet inte hur jag ska tolka det. Han har jobbat nio månader för Röda Korset i Kamerun, de skickade honom till Finland för något uppdrag, och på den vägen är det att han kom till Sverige. I framtiden vill han skapa jobb för andra i Afrika, och själv leva ett lugnt liv med sin familj. Pengar är inget som bekymrar honom.

Nu när jag sitter här och knaprar på min engelska lakrits (eller vad det nu kan heta, jag har i alla fall förätit mig på det men kan ändå inte sluta) så börjar jag fundera på varför det är så ädelt att utge sig för att vara fattig, eller åtminstone undanhålla sina rikedomar, om man är rik. Medan om man är fattig och utger sig för att vara rik, anses det vara något dåligt. Det sätter likhetstecken mellan rik och bra samt fattig och dåligt. Är det så? Måste man vara rik för att vara ’någon’? För att anknyta till inledningen av inlägget, om jag då blir en gammal knaggig tant som så småningom fryser ihjäl på en bänk i Vasaparken, då är jag en dålig människa, trots att jag kanske ägnat mitt liv åt att vilja göra saker bättre för de som inte har något. Jag avskyr den här världen!

Något annat jag avskyr är min förmåga att försätta mig i knepiga situationer. Det är sant att E inte ”take me for granted” –så uttryckte han det. Däremot tror jag att en viss O i Barcelona ”take me for granted”. Trots att jag under vår tid tillsammans i den underbara staden påpekade flera gånger att han inte kunde säga en sak som han sedan inte uppfyllde. Jag syftar på alla de gånger han sagt att han skulle komma hem till mig, eller på senare tid, alla de gånger han sagt att han skulle komma till Sverige och alla de gånger han sagt att han skulle ringa mig eller logga på Messengern –och aldrig gjort det. Innan jag åkte sade jag uttryckligen ”te espero hasta el día 15 de septiembre” –den första datumen han gav mig, den dagen han skulle komma till Sverige. Den 13 september förstod jag att O inte skulle komma och den 14 september kom R på middag.

Vår kontakt går i vågor, mestadels verkar avbrotten bero på sjukhus- eller fängelsevistelser, men så intensivt som det varit de senaste veckorna var det nog bara de första dagarna efter att jag lämnade Barcelona. Han drömmer om mig, vill träffa mig snart och vill tillbringa sitt liv med mig. Han fick för sig att jag lovat komma till Barcelona innan månaden tog slut, men det var han som uttryckte orden. Han har lyckats få mig att lova komma till Belgien när han åkt dit, samtidigt som han inte kan förstå att jag inte bara kan lämna allt jag har i Stockholm utan att slutföra det.

Situationen är bekant för mig sedan tidigare, dock i något ny tappning. Valet är med vissa oklarheter ändå ganska tydligt. Det är tillvägagångssättet som tynger mig mest den här gången. Det mest skrämmande är att jag tydligen inte alls utvecklats något under den tiden jag levt ensam. Jag trodde att jag lärt mig så mycket om mig själv, och att jag hittat den person jag vill vara och de åsikter jag står för. Men ’poff’ säger det, och så är jag tillbaka i mina gamla skor igen.

Även om jag tror att det enda rätta för mig är ensamlivet och att ligga frysandes på den där parkbänken, så kan jag inte leva så, hur mycket jag än vill. Jag är för svag för att orka säga emot. Blandat med den där känslan av trygghet och ”det här är rätt” känner jag paniken gro där under. Precis som för nästan två år sedan, jag var så lycklig men ändå fanns det något som gnagde..

Oj, jag skriver på en tredje A4-sida och har ännu inte kommit till punkten som fick mig att öppna upp det här dokumentet för att få det ur mig. Jag tar det snabbt för att sedan krypa ner mellan lakanen och njuta av det dova bullrandet av motorer och de försiktiga vibrationerna som får en att härligt somna in (för att sedan vakna av skrikande städtanter –skönt att jag har hytt på nionde våningen och slipper de värsta fyllona i alla fall).

Jag berättar gärna saker för min bror, som att jag planerar en resa till Marocko (trots stränga förbud från min far). Min bror vill köpa en stor svart pickup och sälja ’pegutten’ som han fick av far. Vår far kan bli rasande för småsaker, som av att min bror säljer en present han fått eller att jag åker till ett arabland. Vi tänkte alltså ge vår far en hjärtattack med att visa/berätta våra planer samtidigt.

I fredags berättade jag även för min bror att jag träffat en kille som jag skulle till på lördagen. Jag får höra berättelser om en flock med många vita får och ett svart samt min brors konstaterande att han inte vill lära känna några nya kulturer, att han helst ser att jag inte tar med mig någon utlänning till Åland utan isåfall håller mig i Stockholm. En nordafrikansk muslim är inte något som står högt i kurs varken hos min far eller min bror, men när jag nämnde att E kommer från Nigeria fick jag en kommentar från min bror som jag sent om sider kommer att glömma. Jag vågar inte publicera orden på nätet, även om jag är säker på att det inte låg allvar bakom min brors ord annat än att förklara sitt ogillande.

Varför kan jag inte bara vara som min familj? Och tycka om allt som är vanligt? Och träffa någon trevlig gurk-bonde från Saltvik? Och vilja jobba på lanthandeln i Björnboda? Och vara lycklig? Varför ska jag bara dras in i dessa jobbiga draman där jag aldrig vet hur nästa scen kommer att se ut? Och där min familj inte kan förstå mig, utan bara suckar (alternativt skrockar) åt mina annorlunda och konstiga tankar? Och folk som tittar på mig på stan som om jag vore ett ufo –är jag verkligen så annorlunda? Får jag inte vara det? Jag trivs som bäst i de här kläderna och med den här musiken, men ingen annan kan fatta att det är då jag mår bra.

När jag sminkar mig och klär mig för att gå till jobbet så känns det inte som jag. Folk tittar på mig och jag blir orolig, jag vet inte för vad men jag kan inte stå för den jag är i dessa kläder. När jag är mig själv, då kan jag stänga ute blickarna och känner mig trygg. Det är då min familj suckar. Och det spelar ingen roll vart jag åker, jag kommer alltid att stå ut från mängden. Till en viss gräns är det nog det jag vill, men jag vill också att det ska tas på rätt sätt, och inte som om jag vore någon dåre som inte klär sig och tycker som alla andra. Tänk om jag kunde stanna i den här hytten för evigt, och somna till dovt motorbuller och försiktiga vibrationer i all evighet. Amen.

Knäsvag

Det var något speciellt med mig igår.. Alla ringde! S (fotbollsspelaren) på förmiddagen när jag var på föreläsning, O (killen i BCN) när jag lagade efterrätt till mig och min tyske gäst och R (två-barns fadern) vid elva-tiden på kvällen när jag kollade på nyheterna. På Messenger pratade jag med både O (samma som ovastående) och M (bolivianen som nu är i Ronneby) (samt N (min vän i Tanger) och J (en fd kursare) såklart). (Och på Skype med pappa och bror, både samtidigt och var för sig).

Den jag troligtvis helst vill prata med (förutom kanske O -jag är svag för honom. Damn it!) varken såg jag eller hörde något av, men det kan bero på att det är min tur att svara på mail. Men det är lite svårt att svara på något som är så vackert skrivet, vad jag än säger så blir det bara platt och tråkigt. Och lite nervöst är det också..

Ja, nu har jag nämnt i stort sett varenda person av det motsatta könet som finns i mitt liv just nu. Vad jag helst skulle vilja berätta finns det inget att berätta om. Det lyser med sin frånvaro, för att använda sig av en välnött klyscha. Och inte lär det bli något att berätta om så länge det enda jag gör är att springa mellan universitetet, jobbet och hemmet, djupt koncentrerad i mina tankar och lyssnande på underbar musik. "No llevo para mi casa, una mujer baracunatana..."

Jag är nyfken på hur det gick på intervjun... :-)