Tunnelbanan...

..är Mötesplatsen!

Strax före svensk lunchtid var jag på väg till Karlaplan för att möta upp med min seminariegrupp. Innan jag lämnade hemmet hade jag lyckats lova att jag skulle vara hemma vid halv nio med städad lägenhet, trots att jag precis före samtalet intalat mig själv att idag är en högst olämplig dag. Tillbaka till tunnelbanan, jag kommer ner på perrongen och ska hoppa på tåget som precis stannat, mötande kommer det en ung kille från tunnelbanevagnen; väldigt fräsch, medellång, mörkt hår och cool kylig stil, hans kropp var vältränad och muskulös.

Han såg inte mig, hoppas jag, men jag såg honom. Första tanken var att jag känner igen honom, i nästa stund kom jag på varifrån. Det är ju han som besökt mig för att stilla mina djuriska känslor. Jag ville sjunka genom marken, inte rätt ställe att börja förklara varför jag inte ringt tillbaka.. Jag slår mig ner på tunnelbanan, chockad. Simon, jag såg Simon. Han har blivit äldre och mognare, redan senast vi sågs hade han utvecklats mycket, han är ingen barnrumpa längre, killen är ju 20 år nu...

And I went to Karlaplan and I met my group and we studied. After that I went to work and I worked and I worked. Eller, egentligen så jobbade jag inte så mycket, jag läste DN, skrev lite mail och svarade på några requests på HC.

När jag klev på tunnelbanan på hemvägen hamnade jag att stå mittemot ett väldigt bekant ansikte, han verkade känna igen mig också. Till slut kom jag på det! Micke (så tror jag att han hette) från IR, han var typ aldrig på föreläsningar och vi hamnade i olika seminariegrupper, men ni vet hur speciellt det är med personerna man pratar med första dagen på en ny kurs, man hänger liksom ihop resten av kursen på något sätt. Han bor i Södertälje, så vi hade lite tid att prata. En person som honom avundas jag lite, han verkar ha lätt för att hålla igång en konversation, och så har han stadig blick också. Vart tusan ska man kolla när den andre personen stirrar in i ens ögon?? Jag tappar bort mig om jag ska sitta och titta in i någon annans ögon på samma sätt, det blir ju liksom bara ögonkontakt och ögon och bara det, så hör jag ingenting av vad personen säger, det blir liksom oviktigt och till för världen runt omkring, när man tittar in i någons ögon så står världen stilla och det finns bara vi. Nej, jag är inte det minsta dragen till honom, men man kan ju för tusan inte sitta och titta in i en annan persons ögon hur mycket som helst.. Det är som med content-avdelningens chef (alltså han som skulle varit min chef om jag jobbat på företaget var jag jobbar), han tittar också rakt in i ögonen på mig, men hans ögon tappar jag gärna bort mig i, så jag tittar tillbaka, länge..... Oj, jag kom in på fel spår med bloggen, ni kan se det här stycket som en liten parentes, förutom de första två meningarna.

Jag ville komma till att jag stöter på människor jag känner på tunnelbanan eller pendeltåget, typ hela tiden. Och är jag på något café eller på krogen så stöter jag också allt som oftast på någon. För att inte tala om när jag är på universitetet, det är ju löjligt. Skulle det inte vara för att min bror borde kommit i land när jag ska till Belgien, så skulle jag tro att vi kommer att stöta på varandra på gatan i Mechelen (han brukar åka till Antwerpen lite nu och då och därifrån är det inte så långt till Mechelen, min bror skulle aldrig göra en sådan utflykt men bara för att jag är där så kan jag slå vad om att det slår slint för honom och han drar iväg och vi stöter på varandra, men han skulle väl inte känna igen mig ändå...) Nu blev det en liten parentes igen.. Kanske jag inte ska blogga idag, jag har lite svårt för att hålla i tråden...

Äh, jag går och lägger mig istället! Layla saida!

And I slept and I slept and I slept until before the sun came back then I lived on.