Som jag konstaterat tidigare, så hälsar marockanerna hjärtligt på varandra. Ja, även om de inte känner varandra så bra. Häromdagen stod jag och maken utanför en liten kvartersshop när en karl kommer förbi och får syn på min make, varpå de hjärtligt hälsar på varandra och byter några hälsningsfraser som om de var goda vänner som känt varandra länge. Det visade sig att den "goda vännen" var en typ som bodde i samma område som svärföräldrarna och min man hade aldrig pratat med killen tidigare, men eftersom de ju kom från samma stadsdel och nu träffades i en annan del av staden så blev de glada över att återse ett "bekant" ansikte.
Marockanerna är väldigt "hemkära" i den bemärkelse att deras stadsdel, stad/by eller land (beroende på situation) alltid står dem nära och rötterna går inte att förflytta. Kärleken till sitt land ser man tydligt om man tittar på Marockos fotbollslandslag där flera av spelarna är utlandsfödda marockaner. Ungefär som om Zlatan skulle valt att spela för Bosnien eller Kroatien...
För ett tag sedan mötte jag och maken några Rabatbor som hälsade vänligt på oss. De vände sig till mig och frågade hur jag mådde och hur jag trivs här och hur det står till med min make. Sedan vände de sig till min man och frågade hur det var med honom (jag berättade just att allting var bra med honom!) och hur hans fru mår (jag berättade just att jag mår bra!). "Det är så Rabatbor gör," fick jag förklarat senare, "de frågar först den ena parten och ställer sedan samma frågor till den andra parten som står bredvid." "Toppen, men du gör ju inte så..." funderar jag frågande. "Nej, men jag kommer inte från Rabat, jag är bara född här!"
Nog om hälsningsfraser. Om ni, kära läsare, någonsin undrat vad tusan jag gör dagarna igenom, så har jag nu lagt upp länkar till lite intressant material (och så har jag tagit bort icke fungerande länkar och länkar till bloggar som inte uppdaterats på lääänge). Lite uppdateringar skadar aldrig!