Mikä Turku ollut, siillä ei on matkailijalippu?

Det blir inte många blogg-inlägg nuförtiden, inte av mig eller någon av mina närmaste. För mig är bloggen ett medium som ger utrymme åt mina tankar som jag inte alltid vågar uttala högt. Den kan också vara ett medium var mina dagliga sysslor blir nerplitade. Vid vissa tillfällen har den fungerat som ett medium för interaktion mellan mig och mina (få) läsare.

Vilket syfte bloggen än tjänar så är den min. Därför tänker jag ta tillfället i akt och skriva ett av världshistoriens längsta blogg-inlägg. Jag vill inte längre bara gå och fundera, jag vill få det ur mig. Det rör både ett och annat ämne, men mest mitt dagliga liv. Klockan är halv tolv, söndagkväll. Jag ligger i min hytt på Finlandsfärjan (nej, det finns inte trådlöst i hytten, jag kommer att publicera texten imorgon när jag är i Åbo, med hjälp av det trådlösa som finns i stan.. :-p ) och ska upp om sex timmar. Jag har inte pluggat något till tentan jag ska skriva (som vanligt). Vart är jag på väg i livet?

Ibland får jag konstiga tankar, tankar som jag inte vet om har något med verkligheten att göra, tankar som jag ändå inte bara kan förskjuta. En dag när jag stod och lagade mat kände jag kalla kårar längs ryggraden. Jag är inte den som tänker så mycket på framtiden och hur jag vill ha den, jag känner mig snarare väldigt avslappnad och öppen för olika vägar. Min övertygelse har varit att jag alltid kan fixa pengar om jag behöver, det har inte oroat mig, och istället har jag kunnat koncentrera mina tankar kring saker jag drömmer om. Kårarna jag kände den här dagen vid spisen berodde på tanken om vad som händer med mig när jag blir gammal, om jag blir så gammal. Om jag inte har varken pensionspengar eller släkt som vill ta hand om mig, vad gör jag då? Fryser ihjäl sovandes på en parkbänk i Vasaparken?

En annan tråkig tanke som dykt upp under de senaste dagarna är om något skulle hända mig, finns det då någon som skulle fundera på vart jag tagit vägen och gå vidare med undersökning? Jag har daglig kontakt med omvärlden, men det är ingen kontinuerlig kontakt. Ta jobbet som exempel, jag jobbar en till fyra gånger i veckan, missar jag ett pass så kommer de säkert att ringa till mig. Svarar jag inte på mobilen ordnar de så att någon annan hastigt hoppar in istället för mig och inget mera händer. Med mina vänner i Stockholm har jag endast sporadisk kontakt, ibland träffar jag en och ibland en annan, ingen har koll på vad jag gör mellan våra träffar. Min familj är nog den som jag minst litar på i det här fallet. Med mor har jag knappt någon kontakt, det skulle nog ta ett halvår innan hon skulle upptäcka att jag var borta. Min bror skulle kanske bli irriterad över att jag aldrig var påloggad på skype (eller om jag är påloggad skulle han bli irriterad för att jag inte svarar när han ringer). Försöker min far få tag på mig så är han orolig under en tid när han inte får kontakt, men glömmer inom kort bort att jag inte hörts av på länge.

Det finns en orsak till att just det här temat tog form. E frågade mig i lördags om jag inte var rädd att komma hem till honom, en främmande kille som jag enbart träffat några gånger på pendeltåget. Han kanske har rätt, inte i att jag borde vara rädd för honom, men att jag borde vara rädd generellt och inte bara tro gott om alla människor tills de bevisat motsatsen (och även därefter tro gott om dem i hopp om att det finns något gott långt in i hjärtat). Och jag kanske borde funderat mig för innan jag åkte iväg i lördags till miljonprogrammets "kåkstäder" i Flemingsberg (med facit i handen så gör det inget att jag inte funderade efter den här gången).

Så vad hände i lördags? Mycket och ingenting! Det var jättetrevligt och mysigt! Jag trivdes bra med att vara i hans sällskap. Han hade mycket intressant att berätta. Jag fick höra om baboos, elefanter och höns som travar omkring på gatorna i Afrika, om solen, värmen och regnperioden, om Dr Alban som reser runt med fru och barn och om Eddie Murphy’s film där han som en afrikansk prins åker till USA och jobbar som städare. Och så dansade vi till nigeriansk musik -jag älskar dans!

Han fick mig att fundera på hur man vet när en person talar sanning eller inte. För mig spelar det verkligen ingen roll om hans familj har mycket pengar och är en familj med status, eller om det är det motsatta, jag vill bara att man är ärlig hur det än är. Han sade inget rakt ut, men rörde ämnet ofta, jag vet inte hur jag ska tolka det. Han har jobbat nio månader för Röda Korset i Kamerun, de skickade honom till Finland för något uppdrag, och på den vägen är det att han kom till Sverige. I framtiden vill han skapa jobb för andra i Afrika, och själv leva ett lugnt liv med sin familj. Pengar är inget som bekymrar honom.

Nu när jag sitter här och knaprar på min engelska lakrits (eller vad det nu kan heta, jag har i alla fall förätit mig på det men kan ändå inte sluta) så börjar jag fundera på varför det är så ädelt att utge sig för att vara fattig, eller åtminstone undanhålla sina rikedomar, om man är rik. Medan om man är fattig och utger sig för att vara rik, anses det vara något dåligt. Det sätter likhetstecken mellan rik och bra samt fattig och dåligt. Är det så? Måste man vara rik för att vara ’någon’? För att anknyta till inledningen av inlägget, om jag då blir en gammal knaggig tant som så småningom fryser ihjäl på en bänk i Vasaparken, då är jag en dålig människa, trots att jag kanske ägnat mitt liv åt att vilja göra saker bättre för de som inte har något. Jag avskyr den här världen!

Något annat jag avskyr är min förmåga att försätta mig i knepiga situationer. Det är sant att E inte ”take me for granted” –så uttryckte han det. Däremot tror jag att en viss O i Barcelona ”take me for granted”. Trots att jag under vår tid tillsammans i den underbara staden påpekade flera gånger att han inte kunde säga en sak som han sedan inte uppfyllde. Jag syftar på alla de gånger han sagt att han skulle komma hem till mig, eller på senare tid, alla de gånger han sagt att han skulle komma till Sverige och alla de gånger han sagt att han skulle ringa mig eller logga på Messengern –och aldrig gjort det. Innan jag åkte sade jag uttryckligen ”te espero hasta el día 15 de septiembre” –den första datumen han gav mig, den dagen han skulle komma till Sverige. Den 13 september förstod jag att O inte skulle komma och den 14 september kom R på middag.

Vår kontakt går i vågor, mestadels verkar avbrotten bero på sjukhus- eller fängelsevistelser, men så intensivt som det varit de senaste veckorna var det nog bara de första dagarna efter att jag lämnade Barcelona. Han drömmer om mig, vill träffa mig snart och vill tillbringa sitt liv med mig. Han fick för sig att jag lovat komma till Barcelona innan månaden tog slut, men det var han som uttryckte orden. Han har lyckats få mig att lova komma till Belgien när han åkt dit, samtidigt som han inte kan förstå att jag inte bara kan lämna allt jag har i Stockholm utan att slutföra det.

Situationen är bekant för mig sedan tidigare, dock i något ny tappning. Valet är med vissa oklarheter ändå ganska tydligt. Det är tillvägagångssättet som tynger mig mest den här gången. Det mest skrämmande är att jag tydligen inte alls utvecklats något under den tiden jag levt ensam. Jag trodde att jag lärt mig så mycket om mig själv, och att jag hittat den person jag vill vara och de åsikter jag står för. Men ’poff’ säger det, och så är jag tillbaka i mina gamla skor igen.

Även om jag tror att det enda rätta för mig är ensamlivet och att ligga frysandes på den där parkbänken, så kan jag inte leva så, hur mycket jag än vill. Jag är för svag för att orka säga emot. Blandat med den där känslan av trygghet och ”det här är rätt” känner jag paniken gro där under. Precis som för nästan två år sedan, jag var så lycklig men ändå fanns det något som gnagde..

Oj, jag skriver på en tredje A4-sida och har ännu inte kommit till punkten som fick mig att öppna upp det här dokumentet för att få det ur mig. Jag tar det snabbt för att sedan krypa ner mellan lakanen och njuta av det dova bullrandet av motorer och de försiktiga vibrationerna som får en att härligt somna in (för att sedan vakna av skrikande städtanter –skönt att jag har hytt på nionde våningen och slipper de värsta fyllona i alla fall).

Jag berättar gärna saker för min bror, som att jag planerar en resa till Marocko (trots stränga förbud från min far). Min bror vill köpa en stor svart pickup och sälja ’pegutten’ som han fick av far. Vår far kan bli rasande för småsaker, som av att min bror säljer en present han fått eller att jag åker till ett arabland. Vi tänkte alltså ge vår far en hjärtattack med att visa/berätta våra planer samtidigt.

I fredags berättade jag även för min bror att jag träffat en kille som jag skulle till på lördagen. Jag får höra berättelser om en flock med många vita får och ett svart samt min brors konstaterande att han inte vill lära känna några nya kulturer, att han helst ser att jag inte tar med mig någon utlänning till Åland utan isåfall håller mig i Stockholm. En nordafrikansk muslim är inte något som står högt i kurs varken hos min far eller min bror, men när jag nämnde att E kommer från Nigeria fick jag en kommentar från min bror som jag sent om sider kommer att glömma. Jag vågar inte publicera orden på nätet, även om jag är säker på att det inte låg allvar bakom min brors ord annat än att förklara sitt ogillande.

Varför kan jag inte bara vara som min familj? Och tycka om allt som är vanligt? Och träffa någon trevlig gurk-bonde från Saltvik? Och vilja jobba på lanthandeln i Björnboda? Och vara lycklig? Varför ska jag bara dras in i dessa jobbiga draman där jag aldrig vet hur nästa scen kommer att se ut? Och där min familj inte kan förstå mig, utan bara suckar (alternativt skrockar) åt mina annorlunda och konstiga tankar? Och folk som tittar på mig på stan som om jag vore ett ufo –är jag verkligen så annorlunda? Får jag inte vara det? Jag trivs som bäst i de här kläderna och med den här musiken, men ingen annan kan fatta att det är då jag mår bra.

När jag sminkar mig och klär mig för att gå till jobbet så känns det inte som jag. Folk tittar på mig och jag blir orolig, jag vet inte för vad men jag kan inte stå för den jag är i dessa kläder. När jag är mig själv, då kan jag stänga ute blickarna och känner mig trygg. Det är då min familj suckar. Och det spelar ingen roll vart jag åker, jag kommer alltid att stå ut från mängden. Till en viss gräns är det nog det jag vill, men jag vill också att det ska tas på rätt sätt, och inte som om jag vore någon dåre som inte klär sig och tycker som alla andra. Tänk om jag kunde stanna i den här hytten för evigt, och somna till dovt motorbuller och försiktiga vibrationer i all evighet. Amen.