Knäsvag

Det var något speciellt med mig igår.. Alla ringde! S (fotbollsspelaren) på förmiddagen när jag var på föreläsning, O (killen i BCN) när jag lagade efterrätt till mig och min tyske gäst och R (två-barns fadern) vid elva-tiden på kvällen när jag kollade på nyheterna. På Messenger pratade jag med både O (samma som ovastående) och M (bolivianen som nu är i Ronneby) (samt N (min vän i Tanger) och J (en fd kursare) såklart). (Och på Skype med pappa och bror, både samtidigt och var för sig).

Den jag troligtvis helst vill prata med (förutom kanske O -jag är svag för honom. Damn it!) varken såg jag eller hörde något av, men det kan bero på att det är min tur att svara på mail. Men det är lite svårt att svara på något som är så vackert skrivet, vad jag än säger så blir det bara platt och tråkigt. Och lite nervöst är det också..

Ja, nu har jag nämnt i stort sett varenda person av det motsatta könet som finns i mitt liv just nu. Vad jag helst skulle vilja berätta finns det inget att berätta om. Det lyser med sin frånvaro, för att använda sig av en välnött klyscha. Och inte lär det bli något att berätta om så länge det enda jag gör är att springa mellan universitetet, jobbet och hemmet, djupt koncentrerad i mina tankar och lyssnande på underbar musik. "No llevo para mi casa, una mujer baracunatana..."

Jag är nyfken på hur det gick på intervjun... :-)