om x går mot plus oändligheten så går f av x mot e; den naturliga logaritmens bas.

Att känna sig överflödig i den här världen är inte någon speciell känsla, det är liksom en likgiltig känsla, varken bra eller dålig. Då man vet att man inte egentligen är något dåligt, bara överflödig, lite extra än vad som behövs, då finns det ju ingen orsak till att ha en dålig känsla. Och varför det inte skulle vara en bra känsla behöver jag kanske inte argumentera för.

Många har drömmar, små flickor som vill bli prinsessor i rosa slott, tonårskillarna som drömmer om proffskontrakt i NHL eller Premier League, eller Skandia-chefer som drömmer om ännu högre bonusar. Men vad händer om man inser att drömmen egentligen inte är så bra som man trodde? Då flickan inser att man föds till prinsessa, tonårskillen blir medelåldersmannen med ölmage och Skandia-chefen hamnar på hispan. Många kanske redan kommit på andra tankar, andra drömmar. Den platta magen till sommarens bikinisäsong, en svart lamborghini-cab, och många är de planer som smidits bland fängelsets lyckta dörrar.

Min flickdröm var att få ett bra jobb, stabil familj och 3*V (Villa, Volvo, Vovve). Så kom drömmen om att få hjälpa andra som inte har det lika bra som jag, men efter att ha insett att bästa sättet att hjälpa dem på är att ge dem medlen för att kunna göra det själva så behövs jag inte längre (annat än för att upplysa resten av världen om problemet och samla in dessa medel, men det är inte min grej). Min största dröm just nu är möjligen att Sverige ska vinna fotbolls-VM, men då kan jag ju få vänta ännu några år.

I denna västra och nordliga värld, full av överflödighet, är det tur att det finns ett par killar som kallar sig Layo & Bushwacka!. Då jag lyssnar till deras musik kan jag liksom fly in i en drömvärld utan drömmar och bara njuta av att bara vara! Tyvärr är även deras tid i den här världen ändlig; den naturliga rytmens gång.