vill vara supersmart och oumbärlig! :-)

Nu är jag hemma igen. Vardagslivet börjar komma igång, studierna hopar sig och vad-skall-jag-laga-till-middag-idag-tankarna återkommer. Just nu är det däremot andra tankar som upptar min lilla hjärna. Jag borde lära mig det där och det där och det där och det där... Så borde jag förstå bildsegmentering och fysiken kring röntgenstrålar! Och så har jag ju den där lilla funderingen igen...

Jag älskar min svärmor för hennes outtömliga kärlek till Gud. Självklart älskar jag henne även för att hon är en underbar person och för att hon är min mans mor, men främst älskar jag henne för Gud. Svärmors iman (tro) är den starkaste jag sett, även om iman inte är något man med säkerhet kan se då vi aldrig vet vad som döljer sig i varje persons hjärta. Jag önskar ändå jag hade åtminstone en hundradel av hennes iman. Då kanske jag aldrig skulle hamna i dessa funderingar...

Ni som känner mig borde veta hur gärna jag vill ha ett jobb. Hur oproduktiv jag känner mig av att bara gå omkring hemma. Hur frustrerande det är att jag enbart får bistå denna världen med en halvdan middag till min make och några blogginlägg nu och då. Det är visserligen inte så lite att bistå sin make med middag, men när jag inte ens kan göra det bra... :-) Jag vill ju rädda världen!! :-) Jag vill iallafall ha ett jobb att gå till, för att använda kunskaperna som jag samlat på mig under alla dessa år, för att komma ut och möta andra människor, för att få ett miljöombyte.

Problemet är följande, för att uppnå det nyss nämnda så vill jag inte tänja på gränserna och förpassa Gud till en undanskymd vrå i en avlägsen del av mitt långfinger (förlåt mig, Gud). Jag vill utföra mitt världsliga arbete som en god muslim! Samtidigt som jag utför mina världsliga plikter, vill jag fortsättningsvis känna Guds närvaro i min allra innersta kammare i hjärtat. Hur skumt det än låter i icke-muslimska öron, så är det så att ju mera jag täcker mig desto närmare känner jag Gud. Därför så vill jag inte...

Jag har säkert tidigare nämnt hur svårt, i stort sett omöjligt, det är för en muslimsk kvinna med sjal att få jobb i Frankrike (sic!). De säger att vi är förtryckta, de säger att vi tar med oss våra hemländers kultur (tja, finska kvinnor är väl rätt duktiga på att jobba, så kanske det stämmer då..) men inte tusan låter de oss studera eller arbeta för att ta en plats i samhället och dra vår strå till stacken. Här i Frnakrike har jag en muslimsk väninna med sjal som arbetar. Varje dag hon går till jobbet knyter hon sjalen i nacken och bär en täckande polotröja till. I helgen berättade hon att en kollega till henne också hade börjat bära sjal för någon månad sedan (masha allah) och att denna kollega kommit med en anständig sjal (buren på "vanligt" vis) till jobbet. Varpå kollegan blev tillrättavisad av sin chef -det var inte respektfullt att bära sjalen på det viset, hon måste knyta den i nacken. Al-hamdoulillah, tjejerna får iallafall bära sjal knuten i nacken på arbetet! Det är inte många förunnat i detta landet.

På onsdag skall jag på intervju. Inte nog med att jag inte kan just så mycket om röntgenstrålning, bildbehandling och C-programmering, dessutom skall jag tvingas vara orolig för att min klädsel inte duger. En sak är säker, jag kommer inte att gå med huvudet bart. Men vad skall jag göra? Jag vill egentligen inte knyta sjalen i nacken, då det ju vore att ta ett steg från Gud och sätta det världsliga i första hand. Att gå med sjalen löst hängande vore för jobbet lika med självmord. Jag funderar på en lösning som knösarna från Arabemiraterna bär när de strutsar omkring på Champs Elysées, dvs en fashion-look som jag egentligen så mycket föraktar ("vill avstå från", men det låter mera händelserikt med föraktar). Islam är inte fashion! Islam är modesty! Men hur skall man vara modest i denna världen och ändå passa in??

Det är nu jag önskar jag hade en så stark iman så att tanken på att vara tvungen att passa in inte ens skulle behöva komma fram... Passar in gör jag ju ändå inte, vartän jag är.