Jag hävdar att ateismen är en tro, liksom kristendomen och islam. Skillnaden mellan ateismen och dessa, nyss nämnda världsreligioner, är att man i ateismen inte tror på en allsmäktig Gud. Skillnaden mellan ateismen och agnosticism är att man i agnosticism lever med okunskapen, man vet inte om någon Gud existerar eller inte.
Vad är då ateismens tro? Svar: Man tror att man inte tror.
Dagens fixering vid utseende, berusning, lyx och "dåligt leverne" (ordvalet är uttänkt och till för att provocera, reds anm) förknippar jag med a) de icke-troende b) de kristna c) västvärlden. Att jag är en döpt och konfirmerad icke-troende bosatt i nord-europa kan vara en orsak till att jag känner mig något vilsen då jag för var dag känner ett starkare avståndstagande till detta liv. Jag vill ha något mera i mitt liv än ytlighet!
Islam är eventuellt inte den rätta vägen för att jag ska känna mig tillfreds med "mitt andliga jag". Efter allt negativt man hört om religionen och i dessa terrorismens dagar är det inget litet steg till att konvertera. Samtidigt, det lilla jag hittills läst ger mig ro och lycka inombords, de få översatta korancitaten som jag läst är så vackra och Muhammed är en fängslande person.
Har jag berättat om den där gången när jag inte kunde somna? Jag gick ut till O som låg i soffan och lyssnade till Koranen på tv. Jag satt mig ner för att lyssna till den rytmiska melodin och titta på de vackra tecknen. Direkt kändes det som att något grep tag i mig och höll mig kvar framför tv:n, plötsligt var jag fylld av kraft och rastlösheten som gjorde att jag inte kunde somna var borta. Efter några minuter trängde tårarna fram och rann nerför kinden på mig, jag kunde inte stoppa dem och än mindre förklara för en oroligt undrande O varför jag grät.
No comments:
Post a Comment