dagens påminnelse: livet i denna världen är inte evigt

Att gå omkring och vara rädd för terroristdåd här i Rabat känns som överkurs, lite för avancerade sätt att dö på. Istället har jag närapå mist livet (okej, jag överdriver -som vanligt! men lite läskigt var det i alla fall) vid två tillfällen de senaste dagarna. I lördags höll jag på att bli överkörd av en bil som i accelererande hastighet kör om en annan bil (som i sin tur körde om en stillastående bil), det enda jag ser är bilen som i ökande hastighet kommer körande rakt mot mig. Jag klämde hårt i min stackars mans hand men det var tur att han var där och höll ett stadigt grepp om mig så att jag inte gick bakåt för att undkomma bilen från höger, i marockansk anda stod vi på vägens mittlinje och det kom bilar även från andra hållet... Söndagkvällen såg jag fram emot att tillbringa i lugn och ro med min man, det skulle bli första kvällen vi var hemma sedan flytten. Kvällen började underbart, när vi hörde böneropet för maghreb-bönen bestämde vi oss för att gå till moskén och be, väl hemma igen tillagade min man ataye. När vi sedan sitter och avnjuter teet hör vi oljud från trappuppgången, två-tre smällar och en massa rop. Min man går och kollar efter vad det är som händer, han försvinner ut i trappuppgången och kommer sedan tillbaka och säger åt mig att ta på mig kläder för vi måste gå ut, there is a fire. Jag kastar på mig min djilaba och slänger en sjal runt huvudet samtidigt som jag ser en massa rök komma nerifrån i trappuppgången. Med mammas ord i huvudet om pärmen med viktiga papper som vi har hemma och som vi ska komma ihåg att ta med oss ut om det börjar brinna (och om möjlighet ges till att ta pärmen med sig, naturligtvis -undrar var den pärmen befinner sig idag) tänker jag på om jag har något viktigt jag måste ta med. Med en flygvärdinnas erfarenhet försöker jag komma ihåg om jag skulle ha sett någon eldsläckare i lägenheten. Jag säger åt min man att ta med telefonerna och pengarna, men jag får till svar att så farligt är det inte... Det visar sig att tvättmaskinen i lägenheten under oss hade kortslutits eller exploderat (eller något) då de boende gått ut en kort stund för att handla mat, grannarna hade slagit in dörren och släckt elden. Själv blev jag stående i trappuppgången iakttagandes kaoset, en äldre kvinna tog min arm och höll den hårt fram tills brandmännen kommit och kunde konstatera att allt var lugnt.

Äntligen har jag fått klarhet i med vem vår bröllopsfest anordnas!! Det är H:s kusin som bor i Frankrike, han har fått en son för mellan fem månader och ett år sedan (jag kan ju inte vet allting) :-) tillsammans med en fransyska som konverterat till islam för några år sedan, samma fransyska som jag pratat med på skype sedan våren alltså. Suck, ibland vet jag liksom inte om det bara är jag som är extremt trög, eller om det faktiskt är så att folk inte alltid är så tydliga med all information... :-)

Vad gäller lägenheten börjar det kännas mera som ett hem, i helgen skurade min man golvet och jag skurade väggarna på toaletten och i duschen, igår monterade jag dessutom på en ny toalettring som visade sig vara för liten, men det är bättre än ingenting för drygt en månad. Vi hittade en mixer i köksskåpen och vi har lånat en elektrisk ugn av svärmor. Så allt börjar bli renare och köket välutrustat. :-) På tal om svärmor.. Hon kom på första besöket igår, med khalti B och lilla H i släptåg. Det var dags för mig att visa mina kokkunskaper... Traditionsenligt välkomnade vi gästerna med te, därefter serverades middagen. Eftersom man helst undviker att vara ute sent på kvällen, stannar kvällsgäster ofta över natten, vilket också var planerat med våra tre första gäster. Imorse dukade jag alltså fram grönsaker och honung på frukostbordet (en arabisk-nordisk frukost), innan vi sedan begav oss iväg hem till min mans föräldrahem för att tvätta kläder och handdukar.

Innan jag avslutar för idag vill jag ännu än gång ställa en fråga till mina (få men hängivna) läsare. Vad kan man göra för att arbeta mot på fördomar? Min fråga grundar sig på ett påstående jag läste i följande artikel @ Women's eNews, "Girls don't have the same capacity for sciences that boys do, said Francis Mulumba, a science teacher at the school. Sådan inställning skrämmer mig...