Ny era: @ Reims, France

Så har jag flyttat igen. Inte officiellt förstås, jag vill ju bli svensk även till pappret (för att slippa finska ambassader). Den här gången är det Frankrike som gäller. Dags att lära sig lite franska också.. :-S På tal om det.. Jag har inte tid att sitta här och blogga, jag ska leta efter franska kurser... Vi hörs! :-)

Svar på kommentarer till föregående inlägg:

På måndagen -sista dagen i Rabat- träffade vi en l3dull kl fem i tre (han slutade kl tre) och kunde äntligen skriva under kontraktet. Pappret var i och för sig blankt när vi skrev under det (eftersom mr l3dull ville gå hem), men han borde vid det här laget ha skrivit klart så jag och min man borde äntligen vara registrerade som ett äkta par i Marocko.

Jag var både yr och gråtfärdig ett antal gånger under alla turer fram och tillbaka, tiden rann iväg men vi kom ingenvart... Men vi är evigt tacksamma till polischefen som såg till att våra papper blev klara på en dag hos polisen. Hade vi följt den vanliga proceduren så hade det troligen tagit en vecka innan pappren skulle vara klara för att föras tillbaka till rätten.

Jag ska nog höra av mig. Min mamma har redan tidigare en gång varit i kontakt med utrikesministern (tror jag det var) som i sin tur har pratat med ambassaden i Rabat. Enligt ambassaden så handlar allting om ett missförstånd -från vår sida så klart. Men den sista veckans turer har ingen på högre instans ännu fått höra om (vilket de ska, bara mamma kommer hem från Kina :-) ).

Ramadan Moubarak

Hungermånaden har börjat, vi är redan inne på den andra dagen och jag mår fortfarande bra. Vi har däremot all klädtvättning, packning, städning och en hel del inköp kvar att göra. Pga de problem vi haft i veckan med våra äktenskapspapper så har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för avfärden. Nedan kan ni läsa vad vi varit med om...

12 sep 2007 dök de ner i postlådan, de två breven som jag väntat på under mina tre månader i det här landet. Det ena daterat 13 juni och det andra 25 juni –snacka om snail-mail....

Jag kommer nu att publicera en rad halvtråkiga historier som jag stött på under den senaste tiden. Först ut är min erfarenhet av Finska Ambassaden i Rabat. Tyvärr har jag inte ett gott ord att säga om denna, personalen är lika tråkig och enkelriktad som inredningen i mottagningsrummet och varken personalen eller broschyrerna kan serva mig på mitt modersmål.

Första gången vi letade oss till bakgatan där ambassaden är placerad fick vi inte ens komma in, jag blev tvungen att ringa och boka en träff med vår "vän" A. Med darrande hand men modet i högsta hugg tar vi oss en andra gång till ambassaden för att skaffa oss intyget Capacité de marriage. Till en början känner de på ambassaden inte till detta papper, efter ett tag kommer de med en kopia av en hindersprövning och meddelar att vi måste ansöka om detta papper på magistraten i Finland. När vi har det pappret ska vi sedan komma till ambassaden igen för att legalisera det (vilseledande information).

Efter att en hjälpsam personal på magistraten på Åland lagt hindersprövningen på posten så dök brevet aldrig upp. Jag hade då någon barnslig tanke om att min ambassad skulle vara förstående och hjälpsam, och försöka hjälpa mig och min man så att vi kunde flytta ihop så snart som möjligt. Tyvärr, ambassadpersonalen är lika hjälpsamma som en stendöd man i sin grav. Jag pratade med A per telefon och meddelade att vi har en kopia av hindersprövningen, jag undrade om vi kunde träffa henne för att legalisera pappret. Det gick självklart inte, vi måste absolut ha orginalet, eftersom vigselförrättaren inte skulle godkänna en kopia (vilseledande information). Med orginalet skulle vi sedan gå först till ambassaden och sedan till marockanska utrikesministeriet (vilseledande information).

Så kommer äntligen mamma (räddaren i nöden) och hälsar på. Mamma hade med sig en ny hindersprövning (återigen ett tack till personalen på magistraten). Efter ett antal misslyckade samtal (med långa väntetider och vilseledande information) gick vi tre med bestämda steg till ambassaden. Vi får veta att för det första, den enda stämpel från Finland som ambassaden kan legalisera är den från finska utrikesministeriet (vilseledande information), alltså skulle pappret legaliseras av först finska utrikesministeriet och sedan av den marockanska ambassaden i Finland, därpå ska intyget legaliseras av både marockanska utrikesministeriet och finska ambassaden (det sista, vilseledande information). För det andra, det enda papper som finska ambassaden legaliserar är äktenskapsbeviset. Motsägande? Javisst.

Mamma får åka hem igen med pappret och ta det till Helsingfors. Efter finska utrikesministeriets och marockanska ambassadens legalisering så lägger hon det på posten –den här gången rekommenderat. Efter två veckor hittade min man brevet på postkontoret. Han möter direkt sin kontakt på marockanska utrikesministeriet för att få deras stämpel och sedan beger vi oss till min älskade ambassad igen. Mannen med alldeles för stor och missmatchad kostym ger oss (surprise) vilseledande information. Personalen som sköter legalisering av papper är på plats endast på onsdagar (sic!) och de skulle ändå inte legalisera pappret eftersom de inte skulle känna igen stämpeln från marockanska utrikesministeriet (sic!).

Vi åker därifrån och träffar istället en l3dull –mannen som skulle viga oss. Han menar att stämpeln från ambassaden inte behövs.. Någon dag senare tar vi oss sedan till rätten för att starta processen med en marockansk hindersprövning. Där stöter vi på problem! Mannen som skulle förbereda vår file/dossier kräver en stämpel från finska ambassaden...

Uppgivna åker vi tillbaka till ambassaden. Efter en timmes väntan får vi veta att vårt papper redan är legaliserat, ingen ny legalisering behövs (vilseledande information). Vad gör man? Den ena instansen kräver en stämpel, den andra vägrar att ge den... A är inte på plats så istället blir min man hånad av mannen med alldeles för stor och missmatchad kostym, och vi var tvugna att prata med en kille som önskade efterlikna the junkies på Barcelonas gator (han hade alltså en sådan frisyr). Killen var egentligen enbart en medlare mellan oss och kvinnan som bestämt sig för att inte ge oss någon stämpel. När vi önskade få träffa henne sade hon bestämt nej, och vår fråga att få träffa ambassadören blev totalignorerad.

Följande dag ringer jag ambassaden för att bestämma träff med ambassadören, jag blev ombedd att ringa upp efter en halvtimme då ambassadören just då satt i ett möte. Efter en halvtimme ringer jag upp och hinner endast säga Good morning innan jag blir avbruten och vidarekopplad. En gubbe i andra ändan svarar och jag meddelar min önskan att bestämma träff med ambassadören, det visade sig att det var ambassadören som jag pratade med. Han meddelade att han är anträffbar endast på onsdagar kl 09-11. Jag påpekade att jag dagen innan hade frågat efter att få träffa honom men att min önskan blivit ignorerad, men jag fick ingen vettig ursäkt av ambassadören. Inte heller hade han något vettigt att säga om varför hans personal gett oss vilseledande information var gång vi pratat med dem. Och inte heller gav han mig något vettigt svar när jag undrade om vart jag skulle vända mig så att inte någon annan medborgare skulle mötas av samma ignorans som jag och min man mötts av. Däremot, när jag berättade att mina 90 dagar i landet har gått ut så meddelade han if your 90 days have expired, I advice you to leave the country, otherwise you will have problems with the moroccan police, and you don't want to have problems with them. Återigen, vilseledande information, den marockanska polisen är den sista polisen jag är rädd för just nu, dessutom är de den mest hjälpsamma instansen i denna historia...

Problem-skaparen på rätten var extremt arrogant och det enda han letade efter var pengar. Vid ett tillfälle satt jag på en stol bredvid hans skrivbord när en kille kommer in med sin dossier, killen lägger diskret, förutom att jag råkade sitta precis bredvid och se allt, (minst) 150 dirham i den öppna skrivbordslådan. Problem-mannen tar hastigt pengarna och tittar sig generat omkring samtidigt som han för pengarna under skrivbordet och trycker ner dem i sin byxficka. Eftersom mannen vägrade att ens ta sig en närmare titt på vårt papper och försöka förstå vårt problem, så gick vi och träffade presidenten för rätten. Vårt papper blev accepterat, presidenten ansåg att allting var helt korrekt, men den arrogante problem-mannen vägrade att ge efter. Han tog vårt papper och gick till presidenten för att visa att vårt papper inte såg likadant ut som pappret (Capacité de marriage) som finska ambassaden ett år tidigare hade skrivit ut åt en annan kvinna (yep, ni läste rätt).

Via ett telefonsamtal från ambassaden (de ringde upp min man) fick vi veta att lagen ändrades för ett halvt år sedan, de har inte längre rätt att skriva ut detta papper. Tack för att de gett oss all information från början, så att vi kunde förberett den marockanska myndigheten på detta... Lite svårt att veta vad som gäller när vi fått olika information var gång vi pratat med ambassaden.

Efter ännu en tur till presidenten (med hjälp av en vän till min mans bror) så signerar presidenten vårt papper och meddelar att allting är helt korrekt, problem-mannen bör svälja sin stolthet och göra sitt arbete. Eftersom problem-mannen inte trodde på att vi faktiskt haft kontakt med presidenten igen och vägrade att inse sitt nederlag så fortsatte han att vara arrogant –tills presidenten själv, en respektabel och ärlig man (som visade sig vara kusin med en vän till min man och hans far) besökte honom och bestämt meddelade att mannen skulle göra sitt jobb. Då var problem-mannen plötsligt väldigt hjälpsam...

Så var det dags att föra vår dossier till polisen. Den hemska polisen... Tack vare våra kontakter fick vi träffa chefen för säkerhetspolisen, en aktad och vänlig man. Trots en väldigt hetsig morgon på avdelningen tog han tid till att träffa oss, han fixade fram en kille som gjorde intervjun med oss (ni vet, utfrågningen man måste göra när man ingår ett mixed äktenskap) och väntade på att skriva under vår dossier (chefen var egentligen på väg ut på ett uppdrag). Det kändes lite pinsamt att vårt äktenskap hade högsta prioritet på polisens säkerhetsavdelning, men men...

Eftersom säkerhetschefen skrivit under våra papper men inte egentligen arbetar med äktenskapsutredningar, så ville han även att chefen för hela polisen skulle skriva under, för att vara säker på att vår dossier skulle godkännas i rätten. Tyvärr hann bossen iväg för att träffa kungen innan våra papper kom upp till honom, men det första som han gjorde när han kom tillbaka till kontoret var att signa våra papper. Tyvärr igen, men klockan var redan tre när bossen kom tillbaka, och vid den tiden en fredag i Ramadan så hittar du ingen i rätten som kan ta hand om dina papper... Så nu väntar vi på att måndagen kommer och att vi incha allah hinner gifta oss innan vi åker till Marrakech på måndagkväll.

Mabrouk (till mig själv)!!

Semestertiderna har övergått till vardagen igen. Sommarmarockanerna och övriga turister har åkt hem och den lokala befolkningen har återgått till skola och arbete. Det är fortfarande sommarväder på dagarna, men nätterna är kyliga. Endast en vecka återstår av min sommar här i Rabat. Lite vemodigt känns det att lämna landet och min nya familj, samtidigt som jag ser fram emot att återvända till Europa.

Veckan som återstår är ett enda kaotiskt virrvarr. Min man var idag och frågade efter det rekommenderade brevet som lämnade Finland för två veckor sedan, al-hamdoulillah det hade anlänt till postkontoret. Han bestämmer träff med kontakten på det marockanska utrikesministeriet för att få pappret legaliserat och möter sedan mig för att tillsammans gå till Finlands ambassad och även få det legaliserat där (pappret har typ mera stämplar än vad det har text...) men som vanligt så ska de krångla till allting på ambassaden. Stämpeln från utrikesministeriet var felaktig (eftersom kontakten inte arbetade med legalisering av denna typ av papper) och personalen som legaliserar på ambassaden är inte på plats innan onsdag och slutligen gav de oss en lista på hundra papper som ska bifogas en ansökan om uppehållskort i Finland.

Vi gick till Sveriges ambassad. Killen i luckan mot gatan kände direkt igen min man från året innan då han ansökt om visum till Sverige (och undrade skämtsamt varför han inte blivit bjuden till bröllopsfesten), han fixade snabbt in oss på ambassaden där vi även fick upplysning om hur enkelt det är att både ansöka om uppehållskort samt registrera äktenskapet -helt utan likheter med den finska byråkratin. Nu vet vi ju då inte om vi ens är intresserade av ett uppehållskort i Sverige, men det är alltid bra information att ha...

På hemvägen (till svärföräldrarna) stannade vi till hos en imam. En legalisering från finska ambassaden var inte intressant för det juridiska giftermålet (al-hamdoulillah, jag undviker gärna att gå till ambassaden om jag aboslut inte måste), däremot har vi lite papper kvar att översätta och ett nytt medicinskt intyg måste skrivas ut. Intyget vi hade (som skrevs ut av min mans vän som är läkare, redan innan jag kom till Marocko -det var en genomgående undersökning som utfördes..) var felaktigt då sista meningen inte berättade att intyget skulle användas för äktenskap. Den finska byråkratin är löjligt krånglig, men marockanska byråkratin är den mest okonsekventa!

För att jag ska kunna genomgå ett juridiskt legalt giftermål i Marocko måste jag även ha ett intyg på att jag är muslim. Nu är jag alltså inte längre bara en hobby-praktiserande muslim, efter att ha uttalat shahadan (trosbekännelsen) efter imamen (med höger pekfinger pekandes uppåt!) kommer han nu att skriva ut ett fint litet intyg åt mig/Meryem. Efter shahadan kunde jag inte sluta le där jag satt på min stol...

Vi har alltså fortfarande bryåkrati att genomgå innan äktenskapet blir juridiskt legalt, sakta men säkert närmar vi oss nu målet... Mera problem väntar mig däremot. Imorgon har jag befunnit mig 90 dagar i landet. Det blev aldrig något Ceuta besök i helgen, istället litar vi på att vår kontakt i tullen på Marrakech-flygplats håller sitt ord... Som sagt, i det här landet överlever man inte utan kontakter!

"nyheter" från mitt liv -igen

Suck, om knappt en vecka bryter helvetet ut igen. Mitt humör har tagit över mitt liv. Månadens två veckor då jag inte lider av kraftiga humörsvängningar går jag omkring och väntar med rädsla på det som komma skall, och skäms för hur jag betedde mig de föregående veckorna. Visserligen försöker jag att behärska mig utåt (vilket inte alltid fungerar) men inombords är jag som en kokande vulkan –för småsaker.

Ett exempel ur mitt vardagliga liv... Det var en vattenflaska som jag planerade att tvätta innan vi fyllde på den igen (vi har återgått till kranvatten –det var för mycket jobb att alltid köpa vatten), min man glömde bort att jag i förbigående nämnt detta och han fyllde den med vatten och ställde den sedan i kylskåpet. Jag sade ingenting till honom då, men för mig själv tänkte jag argt att jag ska då inte dricka ur den flaskan. Vilket jag inte heller gjorde fram till två dagar senare då jag såg flaskan och funderade för mig själv och vad var problemet??

Det är synd om omgivningen under dessa problem-veckor, och för mig känns det som en kamp om livet. Små onödigheter blir till världsproblem. Det finns inga lösningar, bara hinder. Och tårarna tar aldrig slut!

Men, just nu är jag inte inne i denna hemska period, så jag jobbar på i full fart. Jag studerar flitigt och förutom att jag fortfarande avskyr att städa, så är jag en duktig hemmafru som bakar bröd och muffins och empanadas-special (pizzadeg med tomatsås som jag täcker över liksom empanadas –vi hade tomatsås kvar från då svärföräldrarna var på lunch-besök). Jag är helt jättelycklig för jag tror att jag hittat receptet till det underbart goda brödet som de serverar på Radisson SAS i Köpenhamn (inte hotellet mitt i centrum, utan det som ligger på samma gata som tivolit men på andra sidan av ån). Självklart är inte mitt bröd helt lika gott, men ganska nöjd är jag ändå!

Rabat och Sale har levt upp till sina namn –igår köpte vi en stor trolley för 350 dirham! (= Billigt!) Jag vet inte alls hur vi ska få med oss alla saker till Frankrike, jag hade typ 20 kilo när jag kom, och nu har jag massor-mera av både saker och kläder... Jag skulle nog behöva en packningsexpert som hjälpte mig packa.... :-)

Nu ska jag ta mina underbart goda muffins med glasyr på och dra mig iväg till svärmor på traditionell fredags-couscous och lben. Imorgon blir det sedan troligen en tur till Ceuta, det ser ut att vara min enda lösning till att få stanna en vecka till i det här landet. Kunde bara det rekommenderade brevet dyka upp så skulle saken eventuellt vara lite annorlunda (och vi kanske också äntligen kunde få gifta oss på pappret)... (Okej, när det gäller att få uppehållstillstånd så ska jag nog inte klaga –jag har det betydligt lättare än måååånga andra att vistas i diverse olika länder...)

no news -booooring

Forst tankte jag skriva nagot om att jag inte har nagot som helst intressant att skriva om, sa laser jag det har och borjar fundera pa nar diskrimineringen av kvinnor skall ta slut?? Vad folk inte tanker pa nar de foreslar forbud till sjal pa huvudet, verkar vara att 1 det ror bara kvinnor och 2 det bidrar till att kvinnorna hellre stannar inomhus. Vad nu sjalen har med terrorism att gora, det forstar jag inte, det ar som att saga att byxorna ar orsaken till kvinnomisshandel...

couscous -eller ksksou som man säger i marocko

Är hemma hos svärmor igen. Det är fredag och det bjuds på traditionsenlig couscous, jag vet att jag börjar bli mätt när suget efter lben sätter i. Lben är en dryck som kommer från att man skakar en flaska med mjölk som kommer opreparerad från kon, efter tillräckligt skakande tar man bort smöret som samlats till klumpar. Till smaken påminner det väldigt mycket om surmjölk, men det är så mycket godare. Hur ska jag klara mig utan svärmors couscous och lben när jag flyttar härifrån??

När jag skrev ksksou i rubriken så kom jag ihåg ett annat konstigt ord, ktb. Ni kan ju fundera på hur det uttalas och vad det kan betyda! ;-)

Jag satt idag på sängen och repeterade högt de suror ur Koranen som jag har lärt mig utantill. Jag vände på mitt huvud och såg ut genom fönstret, precis då kom en liten fågel och satt sig på fönsterkarmen. Den tittade på mig ett tag och när jag förvånad avbröt mitt reciterande, flög den iväg igen.

Egentligen inga större nyheter.

Jag är ingen nygift brud längre... Den sista henna-målningen på händerna försvann i förra veckan och på fötterna är det inte mycket kvar. Snyft...

Min hals gör ont och näsan är täppt –jag vill inte vara förkyld! Snyft...

Lisa, läs och häpna! Har ägnat morgonen åt att kamma/borsta mitt hår (som i dagsläget har en längd, någonstans mellan 0,5 och 83 cm). Jag försökte upptäcka någon frisyr som jag inte tidigare haft och som skulle passa på mig, men utan vidare framgång. Jag fortsätter med min luffarstil!

Min man borde i detta nu vara på franska ambassaden på intervju, studentvisum processen håller fortfarande på... Jag måste också fixa visum, här i Marocko. Min vistelse blir 90 dagar och en vecka. Man får vistas 90 dagar utan visum.

Är det förresten någon som känner till en hyrbar lägenhet till rimligt pris i Paris from januari 2008?

Om två veckor startar Ramadan!

senaste nyheterna

Fredagkväll, plötsligt lystes himlen upp och strax efter kom mullret. Jag funderade ett tag på om det kunde vara något av de omtalade terroristhoten som blivit sanning i all sin storhet eller om det faktiskt var åska (det är sant -hjärntvätten har fungerat väl, även på distans). Det visade sig vara Tor som var ute och slog med sin hammare (hedniskt av en muslim att skriva så... egen kommentar) och efter några minuter kom det även ett ca tre minuter långt regn. Japp, det är sant! Det regnade igårkväll. Andra vattendroppar än de som kommer från grannen ovanför när hon tvättar fönsterbrädet har jag inte tidigare sett i det här landet. Al-hamdoulillah, idag strålar solen igen och allt är som vanligt!

Idag åker jag och min man incha allah till Casa, vi ska träffa en vän till min man och dennes fru och son. Frugan och jag ska sedan ut på stan och shoppa kläder till mig, yippie!! Ni vet ju vad jag tycker om att shoppa... Men det är ett nödvändigt ont, här är kläder lite billigare än i Europa och min garderob för en office-hijab är i stort non-existing.

Senast jag skrev så avslutade jag med att berätta vad jag just då var upptagen med. Idag är det inte lika aktuellt, vi fick besök av någon avlägsen släkting och denna person kände inte för att berätta när hon skulle åka igen, så jag och min man försökte hålla minen uppe och underhålla henne när vi egentligen hade andra saker vi borde göra. Det största problemet för min del var att besöket inföll just under den här underbara "veckan innan.." då jag alltid hoppar upp ur sängen med glad min och bara älskar livet. Ni vet...

Mjaha. Skulle jag gå och baka bröd nu innan min man kommer hem igen och ska ha lunch?

PS. Jag hittade inga kläder alls i Casa (staden där folk går klädda som västerlänningar i större grad än västerlänningarna själva, det är ju inte sådana kläder jag söker) –mitt hopp står till Rabats myllrande gatuförsäljning och en omtalad liten butik för office-hijabs. Inte blev det något brödbak heller, tiden var knapp och jag sparade khmiran (jästen) till en pizza istället.

PS 2. Ledsen att jag inte svarat pa kommentarerna an, jag jobbar pa det.. :-)

Mamma Mia!

Mina husmoderliga sidor har visat sig igen. Gårdagen, min mans första arbetsdag efter den två veckor långa semestern, ägnade jag åt städning, tvättning och –hör och häpna- bakning. Egentligen började det hela redan kvällen innan, när jag i ett försök att skapa lite "hemstämning" tillagade risgrynsgröt till middagen. Igår tog jag alltså resterna av gröten och mixade ihop en Ålands Pannkaka med kardemumma som min älskade mor tagit med sig hemifrån.

Sedan fortsatte jag arbetet i köket med att baka kanelbullar, om jag inte missminner mig, så var det första gången jag blandade ihop en bulldeg. I brist på utrustning fick jag istället för att kavla degen med en vanlig kavel, ta en kastrull som jag rullade fram och tillbaka. Bitsocker är det enda sockret vi har hemma, så för att få strösocker att lägga på bullarna fick jag gnida två strösockerbitar mot varandra för att smula sönder dem. Med tanke på att jag varken har våg eller dl-mått för att mäta hur mycket jag tog av varje ingrediens (inte ens på smörförpackningen finns det smarta sträck utmärkta som antyder hur många gram smör du tar) så måste jag erkänna att resultatet var över förväntan. :-)

I tisdags var jag och min man på konsert. Sufi-musik. Det var minst sagt en intressant upplevelse! Musiken är skön, ibland undrar jag däremot om de anstränger sig för att spela i otakt eller om det bara blir att spela i otakt då musikanterna ofta sitter och pratar med sin granne. Det intressanta är att just otakten ger musiken takten... (Undrar nu vad min musikkunnige fd kollega anser om mina begränsade musikkunskaper när jag gör dessa uttalanden...) Efter en stunds spelande och sjungande blev det dags för sufiernas dans. Det är nu skådespelet börjar, ett skådespel som efter ett tag nästan övergick i obehaglighet. Några av dansarna föll till golvet medvetslösa, ingen nämnvärd oro syntes bland kollegorna och efter ett tag steg dansaren upp och fortsatte i skådespelet. Även några deltagare tappade befattningen och dansade hysteriskt och någon slutade även med att trilla medvetslös till golvet. I ett skede stod en arg man och stirrade på mig, tydligen reagerade någon på svart färg då de kom in i denna hypnos och jag blev tvungen att täcka mitt redan täckta huvud. Det hela påminde om någon liten kristen sekt i USA, där mötesdeltagarna talar i tungor och blir besatta av Den Helige Anden -eller vad det nu är.

Al hamdoulillah så är varken jag eller min man inne på det här spåret, må Gud vägleda de som gått vilse. Till nästa konsert ska vi incha allah bege oss iväg innan dansen börjar...

När jag nu ändå är inne på religions-spåret igen (som vanligt) så måste jag passa på att berätta om insikten jag fick för någon dag sedan. På mina sommarbruna knän har jag två fläckar på samma ställen på respektive knä, ena fläcken är mitt på knät och den andra strax under knät. Fläckarna har förbryllat mig under en längre tid, jag kunde inte förstå varifrån de kom, om de var blåmärken som inte gjorde ont när man tryckte på dem, eller om det var någon form av symmetriska pigmentfläckar. Liksom män som ber mycket under unga år sägs kunna få bönemärke i pannan, har jag fått två bönemärken på varsitt knä av att sitta på golvet och gå ner i sujud under bönen. Det är fläckar att vara stolt över, med andra ord!

Texten ovanfor skrev jag for nagon dag sedan, foljande dag steg jag upp och bakade scones... ;-) Snart kommer det incha allah uppdatering om vad jag sysslar med just nu... KRAM!

Tack för allt!

Hej alla nya och gamla läsare! I have been absent for some time, men jag har haft ett fullspäckat schema och då är inte (hör och häpna) internet prioriterat... Jag har haft besök! Underbart besök! Det var härligt att träffa mina vänner igen! Och det var precis när jag behövde dem som mest! Det mesta började kännas jobbigt i ett land som varken tänker på säkerhet, "praktiskhet" eller effektivitet, men så kom mina vänner som räddande änglar från en klar himmel. En känsla av eufori dränkte min kropp när jag mötte dem på flygplatsen. Tack för att ni kom!

Mamma var även på besök (och likaså pappa), hon bodde hemma hos mig och min man under sin tio dagar långa vistelse. Tack vare mamma kunde jag behålla henna-målningen någon dag längre, eftersom hon efter någon dag ofrivilligt stillasittande absolut skulle ta sig an hushållsarbete med både diska, städa och tvätta. Hon gav även mig och min man några värdefulla lugna stunder tillsammans, skilda från kaoset som omgav oss. Tack mamma!

Det har varit fest här, bröllopsfest i sann religiös marockansk anda. Jag fick sitta på en tron iklädd sagolika kreationer i varierande färger, eller, hade jag bara fått sitta där så hade det säkert varit lugnt, det värsta var när jag skulle traska i trappor upp och ner, med metervis med tyg framför fötterna. Efter den första chocken från fotografierna (där jag ser ut som en elak diktator-drottning med glödande röda ögon och svartmålade ögonbryn) börjar jag nu acceptera både teatersminkningen och färgen på klänningarna. Det var nog inte så illa i alla fall... Inte så att jag skulle behöva falla i gråt efter modevisningen... :-D Hela festen kan jag inte se som annat än en rolig tillställning där jag bland annat tillfredsställer min väns önskan om att gå på ståtlig bröllopsfest (ledsen att vi inte uppfyllde önskan om bärstol däremot), och inte riktigt som en bröllopsfest genomsyrad av min och min mans strävanden till måttlighet. Jag bifogar en bild på tronen jag satt i under festligheterna.

Jag tar en paus i skrivandet för att göra min man sällskap vid lunchbordet, självklart är det även han som tillagat maten (på tal om muslimskt förhållande)...

Nu har som sagt gästerna åkt hem och jag har haft tid att vila upp mig, återigen känner jag igen det landet som jag blev förälskad i då jag för ett år sedan kom hit för första gången. Det ljuvliga människorna, livet, rytmen, ljuden, dofterna... Saken blir nog inte sämre av att jag känner mig lite hemma var gång jag ser den blå finskregistrerade skåpbilen stå på en parkering i mina hemkvarter.

Eftermiddagen har jag tillbringat på diverse flygbolags hemsidor. Den 18 september bär det av till Paris, jag hittade varsin enkelbiljett till mig och min man för sammanlagt 50€. Den 24 september åker jag vidare till Stockholm med ett norskt flygbolag jag inte tidigare provat på, på en vecka planerar jag sedan att hinna med att besöka diverse orter i norra Europa innan jag sedan åker tillbaka fullastad (har betalat för två väskor á 20 kg på returen) till Paris.

dagens påminnelse: livet i denna världen är inte evigt

Att gå omkring och vara rädd för terroristdåd här i Rabat känns som överkurs, lite för avancerade sätt att dö på. Istället har jag närapå mist livet (okej, jag överdriver -som vanligt! men lite läskigt var det i alla fall) vid två tillfällen de senaste dagarna. I lördags höll jag på att bli överkörd av en bil som i accelererande hastighet kör om en annan bil (som i sin tur körde om en stillastående bil), det enda jag ser är bilen som i ökande hastighet kommer körande rakt mot mig. Jag klämde hårt i min stackars mans hand men det var tur att han var där och höll ett stadigt grepp om mig så att jag inte gick bakåt för att undkomma bilen från höger, i marockansk anda stod vi på vägens mittlinje och det kom bilar även från andra hållet... Söndagkvällen såg jag fram emot att tillbringa i lugn och ro med min man, det skulle bli första kvällen vi var hemma sedan flytten. Kvällen började underbart, när vi hörde böneropet för maghreb-bönen bestämde vi oss för att gå till moskén och be, väl hemma igen tillagade min man ataye. När vi sedan sitter och avnjuter teet hör vi oljud från trappuppgången, två-tre smällar och en massa rop. Min man går och kollar efter vad det är som händer, han försvinner ut i trappuppgången och kommer sedan tillbaka och säger åt mig att ta på mig kläder för vi måste gå ut, there is a fire. Jag kastar på mig min djilaba och slänger en sjal runt huvudet samtidigt som jag ser en massa rök komma nerifrån i trappuppgången. Med mammas ord i huvudet om pärmen med viktiga papper som vi har hemma och som vi ska komma ihåg att ta med oss ut om det börjar brinna (och om möjlighet ges till att ta pärmen med sig, naturligtvis -undrar var den pärmen befinner sig idag) tänker jag på om jag har något viktigt jag måste ta med. Med en flygvärdinnas erfarenhet försöker jag komma ihåg om jag skulle ha sett någon eldsläckare i lägenheten. Jag säger åt min man att ta med telefonerna och pengarna, men jag får till svar att så farligt är det inte... Det visar sig att tvättmaskinen i lägenheten under oss hade kortslutits eller exploderat (eller något) då de boende gått ut en kort stund för att handla mat, grannarna hade slagit in dörren och släckt elden. Själv blev jag stående i trappuppgången iakttagandes kaoset, en äldre kvinna tog min arm och höll den hårt fram tills brandmännen kommit och kunde konstatera att allt var lugnt.

Äntligen har jag fått klarhet i med vem vår bröllopsfest anordnas!! Det är H:s kusin som bor i Frankrike, han har fått en son för mellan fem månader och ett år sedan (jag kan ju inte vet allting) :-) tillsammans med en fransyska som konverterat till islam för några år sedan, samma fransyska som jag pratat med på skype sedan våren alltså. Suck, ibland vet jag liksom inte om det bara är jag som är extremt trög, eller om det faktiskt är så att folk inte alltid är så tydliga med all information... :-)

Vad gäller lägenheten börjar det kännas mera som ett hem, i helgen skurade min man golvet och jag skurade väggarna på toaletten och i duschen, igår monterade jag dessutom på en ny toalettring som visade sig vara för liten, men det är bättre än ingenting för drygt en månad. Vi hittade en mixer i köksskåpen och vi har lånat en elektrisk ugn av svärmor. Så allt börjar bli renare och köket välutrustat. :-) På tal om svärmor.. Hon kom på första besöket igår, med khalti B och lilla H i släptåg. Det var dags för mig att visa mina kokkunskaper... Traditionsenligt välkomnade vi gästerna med te, därefter serverades middagen. Eftersom man helst undviker att vara ute sent på kvällen, stannar kvällsgäster ofta över natten, vilket också var planerat med våra tre första gäster. Imorse dukade jag alltså fram grönsaker och honung på frukostbordet (en arabisk-nordisk frukost), innan vi sedan begav oss iväg hem till min mans föräldrahem för att tvätta kläder och handdukar.

Innan jag avslutar för idag vill jag ännu än gång ställa en fråga till mina (få men hängivna) läsare. Vad kan man göra för att arbeta mot på fördomar? Min fråga grundar sig på ett påstående jag läste i följande artikel @ Women's eNews, "Girls don't have the same capacity for sciences that boys do, said Francis Mulumba, a science teacher at the school. Sådan inställning skrämmer mig...

Smått & Gott -nyheter från mitt liv som hemmafru

Det är intressant det där med hur man klassificerar musik olika, speciellt har jag problem med kategorierna rock och pop där man ibland inte kan veta i vilket fack musiken skall placeras. Vi lyssnade igår på marockansk radio och de spelade någon mystisk vacker musik, sådan musik som jag gillar men som inte är elektronisk musik, min man förklarade att det är marockansk popmusik. Marockansk popmusik?? Letar du på fnac eller på vad-den-nu-heter-den-där-mega-stora-cd-butiken-som-gått-i-konkurs-i-centrala-stockholm, så skulle du snarare leta under kategorin world music, och jag skulle definitivt kallat musiken för etno snarare än pop... Ganska intressant ändå!

Nu ska jag kanske inte sitta och prata musikstilar här, jag har egentligen betydligt större nyheter att komma med... Efter att några skruvar fallit på plats och jag, som den sanna amatörshejk jag är, har analyserat olika fatwas som publicerats på nätet, så kunde äntligen H och jag ingå ett äktenskap inför Gud. För att ett äktenskap skall vara giltigt inom islam, så bör tre punkter uppfyllas;

• båda parterna är överens om att de vill ingå äktenskap med varandra
  
• överenskommelse gällande 'maher' -gåvan som brudgummen ger bruden
  
• tillkännagivande/kungörelse av äktenskapet

Utan större förklaringar så konstaterar vi att två av punkterna varit klara och bestämda en längre tid, det enda som återstod var kungörelse av äktenskapet. H:s mamma ställde återigen upp för oss och tillagade en middag för några vänner till familjen, därefter räknades vi som 'husband and wife'. Äntligen fick jag somna inslingrad i min mans armar! Dagen efter kom H:s kompis H, för att hjälpa oss flytta till vårt nya hem. Vi packade bilen full och åkte iväg.

Jag börjar redan känna mig hemma här, gårdagen gick åt till städning av de köksutrymmen som vi kommer att använda. Idag tar jag en städpaus, imorgon väntar dusch och toalett på att skrubbas. Det är pinsamt att erkänna, men mina fingrar värker från gårdagens diskande, men jag skyller på att jag brände mig på varmvattnet i köket imorse...

Vi har fortfarande kvar att legalisera vårt äktenskap, enligt de marockanska och finska myndigheterna, för det så måste jag nog be magistraten på kobben att skriva ut ett nytt intyg -det gamla verkar ha försvunnit på posten (liksom intyget från svenska polisen -som jag betalade nästan 200 spänn för).

Kanske jag skulle göra någon nytta idag också, och inte bara sitta här och babbla?

The truth about the talibans...

This says quite a lot about the talibans, I think. The talibans are known for its strict interpretation and practice of Islam. Why don't they apply these strict rules on something as drug dealing? Because they need the money to kill innocents? Selling alcohol and drugs are great sins even for a moderate muslim, and doing it because they need the money is not an excuse. May Allah guide them onto the right path!

Resande...

Marocko arresterar 15 misstänkta terrorister

Finska UD har tydligen kommit på något om att det skulle vara farligt att resa till Marocko, och har därför försökt avråda folk från att åka. En god väninna som är på väg hit har därför ringt upp UD för att höra vad de egentligen pysslar med, hon får då höra att man lugnt kan åka och att det är lika stor risk att det smäller där som i New York, London, Paris etc. Man ska alltså bara akta sej lite extra och "respektera kulturskillnaderna".

Svenska UD har inte avrått resande till Marocko.

Nu ska jag incha allah sova! Imorgon kommer incha allah H hem igen!!

PS. Jag pratade idag med granntjejen (som hållit mig sällskap den här veckan) och H:s mamma om terrorism, vi var alla överens om att de stackrarna är vilseledda. Det hör INTE till islam att döda oskyldiga; barn, kvinnor och män. Vi vet också alla att det inom islam är förbjudet att ta självmord (dvs, tar du självmord så kan du glömma paradiset). Hur kan man då förklara dessa självmordsbombare som, förutom sig själva, även spränger oskyldiga i luften?