Tro och hopp.

Tro det eller ej, men det verkar som att jag kanske vågar börja ta tillbaka tron på det manliga könet. Det är i och för sig alldeles för tidigt att säga något i detta skede, men det har visat sig att det även finns ångerfyllda män. Det är ju sant, i och för sig, är man ångerfylld så har man troligtvis gjort något man ångrar och är man en god människa så gör man troligtvis inte saker man ångrar i efterhand, speciellt inte med ursäkten "jag var väldigt full".

En annan handling som ligger till männens fördel är att trots tidsskillnad, fortfarande veta när klockan är midnatt i Stockholm. Tydligen hade jag inte låtit så positiv över den stundande teoretiska förändringen i mitt liv och M tänkte att ett "hurra-samtal" skulle hjälpa till bättre tankar.

I samma stund som jag låg och tänkte på att det var märkligt att jag inte hört något från M i Rotterdam, trillar det ner ett sms i mobilen. Han önskar mig ett underbart år med mycket lycka. Ibland funderar jag dock var jag har den killen.

Nu kan jag egentligen inte basera min tilltro till män på en serie av handlingar från en grupp av individer, men i den lysande frånvaron av kvinnan i mitt liv är det inte lätt att börja fundera.. Jag tror trots allt att jag bör fortsätta leva ett självständigt liv och fortsätta att se varje person som en individ, oberoende av kön eller ursprung. Men det är klart, mina fantasier kan ingen ta ifrån mig...