2006 –det bästa året någonsin, hävdade en nära vän. Själv är jag inte lika optimistisk. Tolvslaget firades i melankolins anda. Vackra raketer i osammanhängande följd, pengar som exploderade i luften i varierande former och i varierande färger. Jag tänkte på miljöförstöringen, patetiska par som lever i sin drömvärld, måsten och andra krav. Men mest av allt önskade jag att jag kunde förflytta mig till min drömvärld, en värld där jag inte finns.
Följande morgon vaknar jag till ljudet av min väckarklocka, med en dunkande huvudvärk gömmer jag huvudet under kudden och stänger ute det skrikande ljudet. Jag somnar om och vaknar på nytt tio minuter senare, hasar mig ner från sängen, stänger av klockan, klättrar upp igen och somnar om på nytt. 15.03 vaknar jag igen, den här gången mår jag illa. Jag bestämmer mig för att ta en promenad och funderar på hur man kan vara bakfull utan att ha druckit alkohol.
Jag bränner mjölken i botten på kastrullen samtidigt som jag spiller ut mitt kaffe, lite senare kokar den brända mjölken över och bränner fast på plattan. Min Internet anslutning vägrar att fungera (detta blogg-inlägg är skrivet i realtid men publicerat i efterhand), kylskåpet luktar fortfarande av den kvarglömda ananasen.
Men det är inte jag som har det illa ställt. Jag är en av de som har möjligheten att hjälpa. Men varför hjälpa en värld som ändå är fylld av dåliga människor som inte bryr sig? Jag hjälper en och tre till far illa. Jag kan inget göra, bara se på, det spelar ingen roll hur mycket jag studerar. Det är inte bara barn i Afrika som har aids eller dör av svält, även här i Huddinge blir barn sexuellt utnyttjade. Jag orkar inte sitta stilla längre och se på.
Det är med blandade känslor jag tänker på Bolivias blivande president och hans vallöfte, att avkriminalisera kokaodlingen. En spridning av kokainet samt sänkta priser på detsamma är möjliga effekter och även ett bakslag för anti-drogrörelsen. Tanken att flytta till Bolivias högland har flyktigt passerat min hjärna, drömmen att få knarka ner mig på kokain lever vidare. Av möjliga dödsorsaker tror jag att en överdos är den minst smärtfulla samt mest lyckliga, jag misstänker dock att det finns en stor risk att överleva vid för små doser –efterforskning krävs för rätt dosering.
Hurra för 2006 –det bästa året någonsin!
Fotnot: Rubriken är citerad från DN 30/12 2005 s. 26, med anledning av de ca 25 000 personer, majoriteten är barn, som dör varje dag av svält.
Monday, January 02, 2006
45 jumbojetplan fullastade med barn kraschade idag
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
man kan alltid göra något! om inte annat hjälper det ju en själv, att åtminstone FÖRSÖKA -det finns redan alldeles för många som sitter stilla och har gett upp! ge inte upp, sluta inte försöka -för då ger du upp dig själv! alla har vi också perioder när vi inte gör i princip nånting (hrm; typ jag senaste par åren.....) -men det betyder inte att det är slutet; man kan alltid komma igen!
jag tror på att intentionen i sig är viktig, och hur lite man ändå kan göra -så hjälper man ändå någon!
det är klart att allt var lättare när man var idealist och faktiskt trodde att man kunde rädda världen...
men, för att orka göra nånting måste man ibland förtränga exakt hur hemskt allt är och istället tänka att det man gör kanske hjälper lite iaf, att det hjälper nån, det är omöjligt att själv rädda hela jävla världen. men det just jag gör kanske gör en liten skillnad och dessutom kanske nån annan blir inspirerad att göra något. om man inte själv föregår med gott exempel och gör det man tror på kan man ju inte förvänta sig/kräva nåt av andra heller.
jag håller fast vid att 2006 ska bli det bästa året någonsin! kanske inte för världen men för oss (ibland måste man vara egoistisk). jag kommer inte att tillåta dig att flytta till bolivia och knarka ihjäl dig!
Post a Comment