Life

När jag idag var ute på en promenad kom jag att tänka på en gammal friare. Det var när jag gick i gymnasiet som jag fick veta att en kille var intresserad av mig, killen var en central figur i ett av de "coola gängen". Jag minns att jag tänkte att den killen skulle troligen ge mig högre status, men eftersom jag ansåg att han var oerhört ful så var jag aldrig intresserad av honom.

Det är tolv år sedan nu. Al-hamdoulillah så tänker jag inte längre på det viset. Ibland skäms jag över den jag en gång var, ibland ser jag lyckligt tillbaka på min ungdom. Den erfarenheten som jag har svårt att ta ställning till (var erfarenheten bra eller dålig?) är åren med festerna och drogerna. Nu låter det som att jag varit illa ute, men så farligt var det aldrig. Jag hamnade aldrig i knipa pga festandet, utan istället var det just festandet som visade mig islam.

Genom festandet träffade jag killen (visserligen varken smugglare eller langare, men en knutpunkt i kontaktnätet) som tog mig med till Israel, där kom jag för första gången i kontakt med muslimer. Jag såg dem på gatan. Jag såg deras områden på avstånd. Visserligen såg jag på dem med skeptisk blick, men i hemlighet kände jag en stor respekt för kvinnorna med sjal. Något år senare drog jag en par linor kola ihop med en muslim som skulle komma att göra stort intryck på mig, då hade jag redan (via fest) kommit i kontakt med islam och blivit intresserad av religionen. På den vägen är det...

Jag tackar Gud för de människor han presenterat för mig. Mest av allt tackar jag Gud för att ha givit mig min man, av honom har jag ännu mycket att lära. Incha allah har vi en lång väg att vandra tillsammans, vägen till vårt slutgiltiga mål. Utan den jag en gång var, hade jag inte blivit den jag är idag. Och för alla de dagar jag tidigare önskade att jag inte levde,

Det kan hända att något är er förhatligt och ändå är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och ändå är detta ett ont för er - Gud vet, men ni vet inte [Koranen, 2:216].