Den som väntar på något gott...

När jag pratar så börjar jag ofta på meningar utan att avsluta dem, jag liksom drar ut på dem halvvägs, så att personen jag pratar med skall ha tid att förstå vad jag vill säga och antingen fylla i med orden jag egentligen vill använda eller nicka instämmande till början av meningen som jag nyligen uttryckt. Detta är väldigt användbart då man talar ett främmande språk och kanske är osäker på grammatiken eller något ord. :-) Problemet är att man ju inte lär sig hur man skulle säga det korrekt och när det rör mitt eget modersmål så är risken att jag glömmer bort slutet på talesätt som jag alltid bara uttalar första halvan av. Liksom i "den som väntar på något gott" -hur slutar det uttrycket egentligen? "väntar inte länge" eller "väntar aldrig länge nog" eller "kan vänta" eller??

Det är ett tag sedan jag uppdaterade bloggen senast. Det beror inte på att jag stannade halvvägs i en mening. Nej, snarare har jag fått massor av bra saker avslutade. Jag har äntligen skrivit tentan i det sista momentet i mattekursen som jag påbörjade för länge sedan. Och jag har fått resultatet.

Jag har också fått klartecken från Åbo att mattekursen jag gjort skall räknas tillgodo och tillsammans med de kurser jag redan gjort i Åbo så skall detta nu räknas som biämne till mina studier i datavetenskap. Al-hamdoulillah.

När jag väl var i Stockholm för att skriva tenta så åkte jag också till kobben för några dagars "vila". Jag skämtar inte, när jag kom tillbaka till Paris var jag tröttare än vad jag var innan jag åkte. Trots att jag de sista dagarna pluggade i 24/7 för tentan. Okej, kanske jag överdriver lite nu, men det kändes som 24/7. Jag hann bara landa på kobben så ringde bror och jag vet än idag inte hur han lyckades övertala mig till att åka ut i skärgården och hälsa på honom och morfar. Men en snabbvisit blev det. Och det är i och för sig alltid alldeles underbart att hälsa på morfar och vistas på mini-kobben och leva skärgårdsliv. Inte för att jag hann leva så mycket skärgårdsliv, men vi åt fisk en dag iallafall! :-) När det var dags för mig att åka tillbaka till mor så var det min tur att övertala bror att följa med. Jag passade på att fota våren från bilfönstret.

När jag kommit tillbaka till Paris var det min tur att få besök. Av mor och bror. Vi hade det trevligt. Men trots att jag försökte planera våra aktiviteter med minsta möjliga promenad, så blev det massor av gående iallafall. Mamma har problem med miniskeln (i knäet) sedan en volleyboll-match i "ungdomen" (hon var yngre än nu, men jag var född och minns väldigt väl hennes volleyboll-träningar) och veckan innan resan hade knäet självfallet krånglat mera än vanligt. Min bror tyckte att Versailles var det intressantaste på hela resan.

Sedan har jag också hunnit skriva en arabiska tenta som jag med spänning väntar på resultatet till. Men det mest spännande, det var att få träffa den alldeles underbara och mysiga syster Maryam med den ljuvliga dialekten och hennes två busiga änglar! Masha allah! Jag stod för en dag sedan och proklamerade för Maryam om min önskan att gå tidigt i säng och stiga upp tidigt, men att jag av naturen går sent i säng och stiger upp sent. Tyvärr verkar jag nu ha tappat mina tidiga vanor igen och sitter uppe mitt i natten för att blogga... Men nu är det nog dags att släcka lampan, imorgon måste jag tvätta kläder och plugga franska eftersom jag återigen får besök på söndag och inte kommer att hinna med studierna på några dagar. Godnatt!