De todas maneras estoy convencido de que eres la princesa!

I knew exactly what to write and how to write this blog post, but then I started watching the news and write an e-mail to a friend. Now I'm too tired to even think about how to express myself.

Anyway, what I want to say is that my life is pretty complicated -again. Basically, I have two boyfriends without even wanting to have one. The good thing is that one of the guys is living in another country y nuestro contacto es solo esporadico. Al chico este, quisiera decir que no tenemos ninguna relacion, pienso que ya se lo dije antes de irme del pais pero aparentemente el piensa otra cosa.

Till killen som bor inte långt från mig, skulle jag vilja säga att ta det lugnt. Det är en supermysig kille som jag går omkring och tänker på, men ingenting är lätt.. Jag undrar om någon tänker de tankar jag inte vill att man ska tänka, tankar som cirkulerar i mitt huvud bara för att det inte är just så, troligtvis onödiga tankar från min sida. Jag vill bara att folk ska veta att mitt liv och mina steg här i livet är helt oplanerade och ogenomtänkta.

Jag tänker på stegen 'svensk ateist' - 'israelisk jude' - 'marockansk muslim' - 'kristen nigerian'. Det är bara en asiatisk buddhist som fattas...

Dessutom, mina framtidsdrömmar (att arbeta med IT och utvecklingsländer) känns närmare än väntat och en resa till Afrika är plötsligt inte något som är alldeles omöjligt. Kontakter är onekligen på väg att skapas, bara det att min nye vän har studerat computer science i sitt hemland är intressant. Jag har inte ännu vågat nämna något om mina framtidsplaner, det känns för utstuderat.

Sedan att det gick endast någon vecka från det att jag började med afrikansk dans till att vi lärde känna varandra.. Man kan ju undra vilket som ledde till vad..

När vi nu pratar om dansen kan jag passa på att nämna något som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag tar mer än gärna mot tips på hur jag smidigt drar mig ur situationen! Det är i dessa lägen jag verkligen saknar någon som jag kan vädra mina löjligaste funderingar med. I tisdags efter danslektionen började vår danslärare prata med mig. Han bad mig vänta på honom när han hastigt skulle byta om, så vi kunde ta tunnelbanan tillsammans. Jag lyckades få två tjejer att vänta tillsammans med mig, så att det inte skulle bli bara jag och vår lärare. När vi kommer till T-Centralen ska killen byta tåg, vi går av tillsammans och de två tjejerna åker vidare. Jag ska precis säga hej då och ett ses nästa tisdag när han tar fram sin mobil och undrar om jag har något nummer man kan nå mig på. Idag ringde han, men jag var på toaletten på jobbet och missade samtalet. Jag undrar om det var bra eller dåligt.. Övrig fakta, han har en liten söt dotter på snart sju år och är (åtminstone har varit) gift med en svensk kvinna. [Hoppas att han eller någon han känner inte läser detta, för det är omöjligt att inte känna igen sig själv på denna beskrivning.]

Och den svenske journalisten (obs! ingen sportjournalist denna gång) som jag träffade (gissa en gång var jag träffade honom) på pendeltåget (just det, såklart) visade sig följande dag vara lika falsk som alla övriga svenskar jag träffat. Tänk om någon kunde motbevisa detta, då skulle far och bror bli nöjda i alla fall..

Avslutningsvis, jag träffade M från Bolivia! Det är honom jag citerat i rubriken. Han var trevlig och söt. Men jag var totalt flopp! Mycket mens, allmänt konstig sedan en vecka och förbannad för att jag inte gjorde analys-tentan. Däremot fick jag fulla poäng på programmerings-tentan jag gjorde i Åbo! :-)

Nu ska jag sova! Imorgon ska det städas, skrivas på hemtenta och sedan ska jag möta mattekufarna för att titta på maskin-spex. På lördag kanske jag hoppas på att få träffa min vän igen. Åh, igårnatt beställde jag fem böcker från bokus.com. Förutom SAOL 2006 och ensamma planetens Marocko-bok blev det även tre böcker från bokrean. Imorgon måste jag köpa en ram till den afrikanska tavlan jag fick för två veckor sedan!

Sova, sova, sova! Natt, natt, natt!

I feel...

..like a f***ing whore!

Probably there's no reason for me feeling that way, but my history gives me a remainder every now and then. It takes a lot to let somebody get close, it's so much easier to just be natural and let loose your restraints than opening yourself and expose your inner thoughts.

Is it strange not having any confidence left for other people, and therefore not being able to imagine sharing your life with someone? I do have confidence in one way, otherwise I wouldn't be so liberal in my thoughts about today's world order. But to give myself to someone there's a lot more trust needed, and everytime when I'm trying to build up that trust it pulls down like a house of cards and demolish a part of me with it.

Of course, I'm not a saint either. I'm capricious and exacting, delusive and manipulative. I tend to lead myself into troubled situations not knowing how to get out from there. And I'm an expert on hurting other people, with or without their knowledge. I use to say that I'm a bad lier, but I'm not. It's all about wanting to get caught or not.

I don't want to be this way and I don't want to be treated this way.

Mikä Turku ollut, siillä ei on matkailijalippu?

Det blir inte många blogg-inlägg nuförtiden, inte av mig eller någon av mina närmaste. För mig är bloggen ett medium som ger utrymme åt mina tankar som jag inte alltid vågar uttala högt. Den kan också vara ett medium var mina dagliga sysslor blir nerplitade. Vid vissa tillfällen har den fungerat som ett medium för interaktion mellan mig och mina (få) läsare.

Vilket syfte bloggen än tjänar så är den min. Därför tänker jag ta tillfället i akt och skriva ett av världshistoriens längsta blogg-inlägg. Jag vill inte längre bara gå och fundera, jag vill få det ur mig. Det rör både ett och annat ämne, men mest mitt dagliga liv. Klockan är halv tolv, söndagkväll. Jag ligger i min hytt på Finlandsfärjan (nej, det finns inte trådlöst i hytten, jag kommer att publicera texten imorgon när jag är i Åbo, med hjälp av det trådlösa som finns i stan.. :-p ) och ska upp om sex timmar. Jag har inte pluggat något till tentan jag ska skriva (som vanligt). Vart är jag på väg i livet?

Ibland får jag konstiga tankar, tankar som jag inte vet om har något med verkligheten att göra, tankar som jag ändå inte bara kan förskjuta. En dag när jag stod och lagade mat kände jag kalla kårar längs ryggraden. Jag är inte den som tänker så mycket på framtiden och hur jag vill ha den, jag känner mig snarare väldigt avslappnad och öppen för olika vägar. Min övertygelse har varit att jag alltid kan fixa pengar om jag behöver, det har inte oroat mig, och istället har jag kunnat koncentrera mina tankar kring saker jag drömmer om. Kårarna jag kände den här dagen vid spisen berodde på tanken om vad som händer med mig när jag blir gammal, om jag blir så gammal. Om jag inte har varken pensionspengar eller släkt som vill ta hand om mig, vad gör jag då? Fryser ihjäl sovandes på en parkbänk i Vasaparken?

En annan tråkig tanke som dykt upp under de senaste dagarna är om något skulle hända mig, finns det då någon som skulle fundera på vart jag tagit vägen och gå vidare med undersökning? Jag har daglig kontakt med omvärlden, men det är ingen kontinuerlig kontakt. Ta jobbet som exempel, jag jobbar en till fyra gånger i veckan, missar jag ett pass så kommer de säkert att ringa till mig. Svarar jag inte på mobilen ordnar de så att någon annan hastigt hoppar in istället för mig och inget mera händer. Med mina vänner i Stockholm har jag endast sporadisk kontakt, ibland träffar jag en och ibland en annan, ingen har koll på vad jag gör mellan våra träffar. Min familj är nog den som jag minst litar på i det här fallet. Med mor har jag knappt någon kontakt, det skulle nog ta ett halvår innan hon skulle upptäcka att jag var borta. Min bror skulle kanske bli irriterad över att jag aldrig var påloggad på skype (eller om jag är påloggad skulle han bli irriterad för att jag inte svarar när han ringer). Försöker min far få tag på mig så är han orolig under en tid när han inte får kontakt, men glömmer inom kort bort att jag inte hörts av på länge.

Det finns en orsak till att just det här temat tog form. E frågade mig i lördags om jag inte var rädd att komma hem till honom, en främmande kille som jag enbart träffat några gånger på pendeltåget. Han kanske har rätt, inte i att jag borde vara rädd för honom, men att jag borde vara rädd generellt och inte bara tro gott om alla människor tills de bevisat motsatsen (och även därefter tro gott om dem i hopp om att det finns något gott långt in i hjärtat). Och jag kanske borde funderat mig för innan jag åkte iväg i lördags till miljonprogrammets "kåkstäder" i Flemingsberg (med facit i handen så gör det inget att jag inte funderade efter den här gången).

Så vad hände i lördags? Mycket och ingenting! Det var jättetrevligt och mysigt! Jag trivdes bra med att vara i hans sällskap. Han hade mycket intressant att berätta. Jag fick höra om baboos, elefanter och höns som travar omkring på gatorna i Afrika, om solen, värmen och regnperioden, om Dr Alban som reser runt med fru och barn och om Eddie Murphy’s film där han som en afrikansk prins åker till USA och jobbar som städare. Och så dansade vi till nigeriansk musik -jag älskar dans!

Han fick mig att fundera på hur man vet när en person talar sanning eller inte. För mig spelar det verkligen ingen roll om hans familj har mycket pengar och är en familj med status, eller om det är det motsatta, jag vill bara att man är ärlig hur det än är. Han sade inget rakt ut, men rörde ämnet ofta, jag vet inte hur jag ska tolka det. Han har jobbat nio månader för Röda Korset i Kamerun, de skickade honom till Finland för något uppdrag, och på den vägen är det att han kom till Sverige. I framtiden vill han skapa jobb för andra i Afrika, och själv leva ett lugnt liv med sin familj. Pengar är inget som bekymrar honom.

Nu när jag sitter här och knaprar på min engelska lakrits (eller vad det nu kan heta, jag har i alla fall förätit mig på det men kan ändå inte sluta) så börjar jag fundera på varför det är så ädelt att utge sig för att vara fattig, eller åtminstone undanhålla sina rikedomar, om man är rik. Medan om man är fattig och utger sig för att vara rik, anses det vara något dåligt. Det sätter likhetstecken mellan rik och bra samt fattig och dåligt. Är det så? Måste man vara rik för att vara ’någon’? För att anknyta till inledningen av inlägget, om jag då blir en gammal knaggig tant som så småningom fryser ihjäl på en bänk i Vasaparken, då är jag en dålig människa, trots att jag kanske ägnat mitt liv åt att vilja göra saker bättre för de som inte har något. Jag avskyr den här världen!

Något annat jag avskyr är min förmåga att försätta mig i knepiga situationer. Det är sant att E inte ”take me for granted” –så uttryckte han det. Däremot tror jag att en viss O i Barcelona ”take me for granted”. Trots att jag under vår tid tillsammans i den underbara staden påpekade flera gånger att han inte kunde säga en sak som han sedan inte uppfyllde. Jag syftar på alla de gånger han sagt att han skulle komma hem till mig, eller på senare tid, alla de gånger han sagt att han skulle komma till Sverige och alla de gånger han sagt att han skulle ringa mig eller logga på Messengern –och aldrig gjort det. Innan jag åkte sade jag uttryckligen ”te espero hasta el día 15 de septiembre” –den första datumen han gav mig, den dagen han skulle komma till Sverige. Den 13 september förstod jag att O inte skulle komma och den 14 september kom R på middag.

Vår kontakt går i vågor, mestadels verkar avbrotten bero på sjukhus- eller fängelsevistelser, men så intensivt som det varit de senaste veckorna var det nog bara de första dagarna efter att jag lämnade Barcelona. Han drömmer om mig, vill träffa mig snart och vill tillbringa sitt liv med mig. Han fick för sig att jag lovat komma till Barcelona innan månaden tog slut, men det var han som uttryckte orden. Han har lyckats få mig att lova komma till Belgien när han åkt dit, samtidigt som han inte kan förstå att jag inte bara kan lämna allt jag har i Stockholm utan att slutföra det.

Situationen är bekant för mig sedan tidigare, dock i något ny tappning. Valet är med vissa oklarheter ändå ganska tydligt. Det är tillvägagångssättet som tynger mig mest den här gången. Det mest skrämmande är att jag tydligen inte alls utvecklats något under den tiden jag levt ensam. Jag trodde att jag lärt mig så mycket om mig själv, och att jag hittat den person jag vill vara och de åsikter jag står för. Men ’poff’ säger det, och så är jag tillbaka i mina gamla skor igen.

Även om jag tror att det enda rätta för mig är ensamlivet och att ligga frysandes på den där parkbänken, så kan jag inte leva så, hur mycket jag än vill. Jag är för svag för att orka säga emot. Blandat med den där känslan av trygghet och ”det här är rätt” känner jag paniken gro där under. Precis som för nästan två år sedan, jag var så lycklig men ändå fanns det något som gnagde..

Oj, jag skriver på en tredje A4-sida och har ännu inte kommit till punkten som fick mig att öppna upp det här dokumentet för att få det ur mig. Jag tar det snabbt för att sedan krypa ner mellan lakanen och njuta av det dova bullrandet av motorer och de försiktiga vibrationerna som får en att härligt somna in (för att sedan vakna av skrikande städtanter –skönt att jag har hytt på nionde våningen och slipper de värsta fyllona i alla fall).

Jag berättar gärna saker för min bror, som att jag planerar en resa till Marocko (trots stränga förbud från min far). Min bror vill köpa en stor svart pickup och sälja ’pegutten’ som han fick av far. Vår far kan bli rasande för småsaker, som av att min bror säljer en present han fått eller att jag åker till ett arabland. Vi tänkte alltså ge vår far en hjärtattack med att visa/berätta våra planer samtidigt.

I fredags berättade jag även för min bror att jag träffat en kille som jag skulle till på lördagen. Jag får höra berättelser om en flock med många vita får och ett svart samt min brors konstaterande att han inte vill lära känna några nya kulturer, att han helst ser att jag inte tar med mig någon utlänning till Åland utan isåfall håller mig i Stockholm. En nordafrikansk muslim är inte något som står högt i kurs varken hos min far eller min bror, men när jag nämnde att E kommer från Nigeria fick jag en kommentar från min bror som jag sent om sider kommer att glömma. Jag vågar inte publicera orden på nätet, även om jag är säker på att det inte låg allvar bakom min brors ord annat än att förklara sitt ogillande.

Varför kan jag inte bara vara som min familj? Och tycka om allt som är vanligt? Och träffa någon trevlig gurk-bonde från Saltvik? Och vilja jobba på lanthandeln i Björnboda? Och vara lycklig? Varför ska jag bara dras in i dessa jobbiga draman där jag aldrig vet hur nästa scen kommer att se ut? Och där min familj inte kan förstå mig, utan bara suckar (alternativt skrockar) åt mina annorlunda och konstiga tankar? Och folk som tittar på mig på stan som om jag vore ett ufo –är jag verkligen så annorlunda? Får jag inte vara det? Jag trivs som bäst i de här kläderna och med den här musiken, men ingen annan kan fatta att det är då jag mår bra.

När jag sminkar mig och klär mig för att gå till jobbet så känns det inte som jag. Folk tittar på mig och jag blir orolig, jag vet inte för vad men jag kan inte stå för den jag är i dessa kläder. När jag är mig själv, då kan jag stänga ute blickarna och känner mig trygg. Det är då min familj suckar. Och det spelar ingen roll vart jag åker, jag kommer alltid att stå ut från mängden. Till en viss gräns är det nog det jag vill, men jag vill också att det ska tas på rätt sätt, och inte som om jag vore någon dåre som inte klär sig och tycker som alla andra. Tänk om jag kunde stanna i den här hytten för evigt, och somna till dovt motorbuller och försiktiga vibrationer i all evighet. Amen.

Knäsvag

Det var något speciellt med mig igår.. Alla ringde! S (fotbollsspelaren) på förmiddagen när jag var på föreläsning, O (killen i BCN) när jag lagade efterrätt till mig och min tyske gäst och R (två-barns fadern) vid elva-tiden på kvällen när jag kollade på nyheterna. På Messenger pratade jag med både O (samma som ovastående) och M (bolivianen som nu är i Ronneby) (samt N (min vän i Tanger) och J (en fd kursare) såklart). (Och på Skype med pappa och bror, både samtidigt och var för sig).

Den jag troligtvis helst vill prata med (förutom kanske O -jag är svag för honom. Damn it!) varken såg jag eller hörde något av, men det kan bero på att det är min tur att svara på mail. Men det är lite svårt att svara på något som är så vackert skrivet, vad jag än säger så blir det bara platt och tråkigt. Och lite nervöst är det också..

Ja, nu har jag nämnt i stort sett varenda person av det motsatta könet som finns i mitt liv just nu. Vad jag helst skulle vilja berätta finns det inget att berätta om. Det lyser med sin frånvaro, för att använda sig av en välnött klyscha. Och inte lär det bli något att berätta om så länge det enda jag gör är att springa mellan universitetet, jobbet och hemmet, djupt koncentrerad i mina tankar och lyssnande på underbar musik. "No llevo para mi casa, una mujer baracunatana..."

Jag är nyfken på hur det gick på intervjun... :-)

2night: Sent to heaven and hell...

Det har varit en underbar kväll! I sex galna timmar har jag stått och hoppat som en tok. Om jag hade träningsvärk i bicepsen i en vecka efter en timmes afrikansk dans, då undrar jag vad jag har efter sex timmars tuff trance dans. Jag förstår inte att jag inte blir andfådd.. :-| Däremot förstår jag att det tjuter i mina öron nu! Men volymen verkade inte vara så hög när jag var där. Där är alltså Berns. De som spelade musiken var Özgur Can, Parham & Dominic Plaza samt kvällens stora namn -Paul van Dyk. Jag har länge längtat efter en genomkörare som denna!

Paul van Dyk

På väg till nattbussen passerade jag och min kompis en tjej som chockad stod och storgrät samtidigt som hon försökte säga något till två tjejer som inte pratade svenska, de frågade om vi kunde förstå vad hon sade. Jag uppfattade inte ett ord, men min kompis hörde två ord. Han ville inte tro att det han hörde var sant. Men det visade sig vara sant. Orden han hörde var Taxi och våld... Vad gör man? Efter många om och men samt ett långt samtal till 112 kommer två manliga poliser för att ta hand om tjejen. Jag hoppas verkligen att hon kan lita på dem, slappna av och försöka samla sig. Jag hoppas verkligen att hon blir väl omhändertagen och inte skickad hem ensam till sin tomma lägenhet. Jag hoppas verkligen att världen en dag kommer att vara en fredlig zon där inga typer av våld förekommer och alla är lyckliga, så som jag var bara minuterna före jag kom till Sergels Torg..

Kära vän, jag tänker på dig och hoppas att allting går bra! Ingenting är ditt fel! Kram!

80th post-jubilee.. HURRAAAA!!!

You strike me like a very nice person,and i like the way you smile each time i meet you.That is what most people lack in their lives,but you are cheering,and know how to make yourself happy. Please maintain it,do not loose your smiles they are full of life.

En vän som skickat mig ett e-post skrev ovanstående. En person jag mött två gånger på pendeltåget på väg hem. Han är trevlig.

I söndags lade jag ut mitt CV på monster.es (nej, jag har inte svängt på e:et och s:et -det ska stå 'es') i måndagskväll när jag kom hem från jobbet låg det ett mail i min inbox. Ett företag i Madrid som bad mig skicka in komlett uppdaterat CV. Jag har problem, jag får inte in min erfarenhet, utbildningar samt kunskaper på två sidor. Tänk om jag hade samma problem med mina tentor, att jag var tvungen att lämna ute hälften av det jag kan skriva..

Jag kom också att tänka på om mina stunder av depression har något att göra med mitt tidigare intag av ecstacy. Men så tänker jag vidare, jag var ju nerstämd redan innan jag tog min första pastilla. Orsaken till min tanke är en artikel i dagens DN där depression nämns som en farlig effekt av ecstacy, nämnvärt är att det inte nämns någon annan möjligen nämnvärd farlig effekt. Intressant. Men jag tror fortfarande på en av mina fd chefers ord, att rena och naturliga droger är hälsosammare, ss marihuana och coca. (Min tillfälliga spanska stavning är ett medvetet val).

Nu väntar en varm och avslappnande dusch. Uppladdning inför onsdagkvällen då det blir Paul van Dyk för 300 sek på Berns. Att jag har en hemtenta att skriva till fredagen berör mig knappt...

Wonderful World!

Jag undrar om det var ett medvetet drag från SVT, eller om det bara speglar sanningen om dagens värld. Gårdagens 21-nyheter innehöll ett reportage från Öst-Afrika och den utbredda torkan i främst Sudan, Somalia, Kenya och Etiopien -den värsta på 40 år. Bilderna visade uttorkade och undernärda spädbarn, rösterna berättade om strider om det fåtalet brunnar som finns. Inslaget tog även upp människosmugglingen, personer som betalat stora summor för att bli transporterade till 'där det är bättre' men istället blir mördade, dumpade i havet eller på annat sätt fråntagna sina liv. Efter dessa nyheter gav man över till A-Ekonomi, som första punkt tog man upp de ökade bonusarna till företagsledare...

Jag blir inte bara ledsen och känner mig hjälplös inför problemen i östra Afrika, jag känner även ilska mot flertalet av västvärldens invånares girighet. Jag ägnar också en liten tanke till miljön då jag läser om tiotusental flyktingar i västra Afrika som blivit hemlösa pga stora skyfall.. Samt de upp mot 1500 personer som befaras ha dött på Filippinerna pga jordskred som orsakats av vattenfall och omfattande samt på kort sikt vinstgivande, skogsavverkning.

Men ibland får man skratta också, som när Frankrike skickar hundratals franska soldater och brandmän till Réunion (utanför Madagaskar i Indiska Oceanen) för att bekämpa mygg. Kanske Svenska Försvarsmakten skulle fundera på att utöka regementet i Boden för att bekämpa myggen i norra Sverige?

Snyft...

Jag tolkar tystnaden från mina vänner som att det inte finns något trådlöst nät de kan smygkoppla upp sig på från lägenheten.. Tänk om.. om även bara i ett hörn av lägenheten, en liten svag signal... Jag som såg fram emot webcam-underhållning...

I've turned into a sport freak, eller åtminstone har jag fått "röra på fläsket" de senaste dagarna... Lördag och söndag blev det motion i sex-form. Måndagen gick i den elektroniska musikens tecken, med en galen norrman som danspartner. Tisdagen ägnades åt öst-afrikanska rytmer. Onsdagen har hittills lämnat mig mörbultad efter en dryg timmes skridskoåkning i Vasaparken. Jag ser fram mot en lugn lunch imorgon tillsammans med en galen tjej som befinner sig i stan för att införskaffa bikini till sin Indien-resa. Risken finns att magen får sitt träningspass dock.. Så kommer helgen, den kommer att tillbringas i sällskap med en musikälskande bartender.

Och jag får inget som helst grepp om de här demokratiska fredsteorierna, demokratins globalisering eller debatten om reformeringen av FN och internationella organisationer...

Däremot har jag äntligen skickat in studiestödsansökan! Jag har också upptäckt att jag imorgon måste ringa och fråga Posten om vart de skickar min post. DN, SUs Studentkår och Sthlms bostadsförmedling är bara några som skickat faktura som aldrig kommit fram... Kul när man får kravbrev... Och det är ju inte så att jag översvämmas av post precis, så att räkningarna skulle försvinna i mängden. Speciellt inte räkningar som man väntar på och tittar efter varje morgon...

Jag funderar på att åka iväg till Köpenhamn den 4e mars. Men jag vet inte om jag bör göra det ensam.. Jag kanske ska höra om någon vill hänga med.. Astral Projection spelar live! :-P

Si supiera......

M says:
pero esto es una gripe no?
M says:
los antidepresivos serian una exageracion :-P

Kat

Man tar de färska bladen och stjälkarna från trädet Catha Edulis som odlas i bland annat Kenya och lägger i en tuggbuss i kinden. I saften som sväljs finns centralstimulerande ämnen som för några timmar kan ge en euforisk och uppiggande effekt.

Äntligen! Ett livstecken från den legala "drogen" vi köpte i tobaksaffärerna i Israel och snortade som kokain. Det finns många likheter mellan kat och kokain, båda kommer från en växt som man i odlingsområdena tuggar, men som man också kan framställa ett fint vitt pulver av och då intas nasalt. Effekterna är liknande men skillnaden är att kat inte alls har en lika stark effekt som kokain, och därav inte heller räkna(de)s som drog i Israel.

Inledningen är ett utdrag ur en artikel som finns här på svt.se.

pero a quien no le gustaría ver bailar a la princesa ???!

Jag håller på att bli sjuk! En rejäl förkylning... känns det som. :-S

Nu ska jag krypa ner och titta på film. Imorgon är en ny dag. Och kuren med echinagard fortsätter.

Rubriken är ett citat av M.

90/100

Aaaaa.... Thomas Penton på Tribalism (Moatjé) på fredag och Jeff Mills på Razz den 16 feb. Jag vill! Jag vill! Jag vill!

Jag fick feedback på min uppsats idag. Otroligt snabbt gick det, med tanke på att det brukar ta typ hundra år för den här killen att få något gjort. Jag skickade in uppsatsen igår till lunch.

Hej,
Jag har rättat din uppgift. Du får 90 poäng.

Här några punkter:
- innehållsmässigt: intressant jämförelse på basen av uppgifter 4 och 5,
du kunde också ha tagit med en jämförelse på en högre nivå mellan
fördelar och nackdelar av dessa livscycklar.
- språket: ett par meningar var lite oklara
- källor och hänvisning till litteratur: Wigander 1984 är lite föråldrad
men duger ändå, någon nyare (på 90-talet) källa kunde ha används i
stället (t.ex. Andersen, Systemutveckling - principer, metoder och
tekniker). När man hänvisar till en källa som finns i någon annans bok
(t.ex. du använder Maddison, 1983, cited in Whiteley 2004), bör man
hänvisa i referensförteckningen till Maddison också.

Annars är det ett bra arbete.

Mvh,
F

Värt att notera, 100 poäng är max. Irriterande var att jag hade tänkt ta med en jämförelse som han frågar efter, men när jag väl kom så långt så hade jag glömt bort det. Och vad gäller litteraturen så kunde jag inte hitta någon nyare på SU:s bibliotek om strukturerad system analys och design. Jag ser det som lite konstigt dock att det bara var ett par meningar som var lite oklara, jag sov ju bara några timmar....

Extra duktig känner jag mig eftersom de troligtvis är det bästa resultatet någonsin för mig i en uppsats. :-D

Att dejta en trollkarl.

Ok, det var väl inte en regelrätt dejt, men en middag efter jobbet -och tydligen hade han bokat bord också.. Själv ville jag mest prova pizzan på the pizza-place, restaurangen har kommit på en andra placering i VM i pizzabakning (årtal okänt). Dessutom var det skönt att slippa tänka på matlagning när jag kom hem efter en hård dag på jobbet och tidigare vääääldigt få timmars nattsömn. Vad han ville, det tänker jag inte spekulera i.

Efter lite musik- och datasnack började maten sina på tallrikarna. Pizzan är att rekommendera!! Plötsligt kom det fram en kortlek. Klöver kung stod i centrum för min uppmärksamhet under en stund, av någon anledning så lyckades den dyka upp hela tiden, vare sig det var jag eller min bordskamrat som höll i kortleken. Poker visade sig vara omöjligt att vinna med en trollande man som motspelare. Vattenglas försvann och kom tillbaka, likaså mitt lyckomynt (en kanadensisk dollar som jag på omvägar fick ta emot i Israel). Det läskigaste var nog ändå, när jag omedvetet blev påverkad till att välja spader fyra.

Klockan blev mycket, servitrisen kom in med notan och vi fick dra oss iväg hemåt.. En högst intressant kväll var slut, men jag tror tyvärr inte att föremålen för våra intressen har någon gemensam nämnare.

Sueños de Sinaï

Jag anser mig vara en högst intressant varelse! Ena dagen är jag mest bara trött på allt, andra dagen är allt bara uppåt och framtiden ljus. Enda skillnaden är solen som lyser utanför fönstret och jag som lyssnar på bra musik samtidigt som jag sitter och programmerar. Tyvärr måste jag stänga ute solen med persienner, eftersom jag annars inte kan se något på skärmen...

Tänk att jobba som IT-konsult med kontor på en strand i Sinaï.....

Qué me pasa?

¿Uelo mal? ¿Soy fea? ¿Soy gorda? ¿Soy aburrida? ¿No puedo tratar con la gente? ¿Soy mayor? ¿Qué me pasa? ¿Por qué ya no me quieren? Uno tras otro se desaparecen...
Pensamientos antes de quedar dormida.

Pensamientos a la hora de despertar.
Si el sexo es bueno la persona me trata mal, y después de una temporada no aguanto mas y me tengo que soltar (sí, como una perra). Si la persona me trata bien y estoy a gusto con la relación, entonces, después de una temporada me aburro y por no aguantar más me escapo.

Me quedo pensando en ¿por qué estoy ahí. Hur har jag hamnat där? ¿Cómo he llegado tan lejos? ¿Por qué no he desaparecido antes? Jag ligger och tänker på den perioden då jag var som svagast, då jag kunde stiga upp, se mig i spegeln, upptäcka en finne, falla ihop på golvet störtgråtande och därefter totalvägra gå utanför dörren på hela dagen. Eller så kunde jag stå och skölja av en tomat, tappa tomaten, falla ihop på golvet störtgråtande, helt utan kraft att bara lyfta upp tomaten igen och skölja klart den. Men oftast så satt jag bara och grät tre-fyra timmar i sträck, utan att egentligen ha någon orsak till varför jag grät. Ibland slutade jag tvärt gråta, tittade upp och ut genom fönstret och försökte komma på ett snabbt sätt att komma bort, för att sedan ge upp och fortsätta gråta.

Mitt i mina tankar ringer telefonen, klockan är 20.45. Det är födelsedagsbarnet som ringer och säger att han igår glömde bort att ringa mig och att han just nu fick saldo på telefonen igen. Det skulle inte vara någon middag, det blir nästa vecka istället. Lika bra egentligen, jag har ingen lust att gå utanför dörren idag. Men hade det inte varit för den planerade middagen så hade jag antingen träffat två tyskar eller en norsk arkitekt. Tänk om jag verkligen hade velat göra någonting ikväll? Då hade jag blivit rasande.. Det känns som ännu ett av hans tricks för att försöka styra mig. Men så är det bra sex också....