Högt Ph, lågt publiken!

Äntligen har jag fått lite färg på kroppen! Jag har tillbringat två dagar utomhus iklädd bikinitrosor. Det är skönt att vara ensam hemma! :-) Igårkväll kom min mamma hem igen, och idag är det mulet och regnsjukt, det har redan hunnit passera ett åskväder med dunder och bång. I eftermiddag åker jag och min bror ut till den underbaraste ön av de underbara.

Igårkväll, innan vi var ner till Berghamn för att hämta mamma hemkommen från hennes Budapest-resa, blev jag och min bror bjudna på Rockoff. Vi var tillsammans med vår kusin och hennes sambo och tittade på Lena Philipsson. Musiken började spela, jag tittade upp på scenen och undrade om tjejen som stod där och som jag trodde var artisten vi väntade på, inte hade kallt med den mini-klänningen. Efter ett tag kommer en annan tjej intraskande på scenen, det visade sig vara Lena Ph.

Konserten började lite trevandes med låtar jag inte hört förut, efter ett tag kommer stativet in på scen och blir ivrigt påhejad av den lilla skara människor som faktiskt vågade klappa händerna, vi får höra Melodifestivallåtarna Det gör ont, Dansa i neon och Kärleken är evig. Hon spelade i ungefär en timme och ett extranummer blev det, men jag minns inte ens vilken låt det var. Trots mina mediokra minnen från kvällen så vill jag ge Lena ett bra betyg, till skillnad från publiken så släppte hon loss på scenen och bjöd på sig själv i mellansnacket.

Däremot vill jag kasta en stor spottloska i ansiktet på publiken, finns det tråkigare publik än den åländska?? Jag hade liksom glömt bort hur hemsk den kan vara. Magnus Ugglas låt Jag dansar aldrig nykter har jag alltid tyckt att är lite överdriven, men inte vad gäller den åländska publiken..