Hur berättar man för någon att dennes man har tillbringat natten på ett hotell med en annan kvinna?

Är hemma igen, alltså hemma hemma. Sitter ute i gräset med datorn framför mig och njuter av solen. Lollos (hankatten är döpt av min mormor..) stryker sig ömsom mot mig och ömsom mot laptopens skärm, jag får ständigt justera skärmen till sitt rätta läge igen. Okej, så ljuvligt är det faktiskt inte, de fläktande vindarna är ganska kyliga så vi får se hur länge jag står ut. Nu sprang Lollos iväg och jagade en fjäril. Tänk om man vore en katt...

Igår skulle jag träffa pappa, var det planerat. Jag skulle vara i Bollstanäs vid ett/två-tiden så att vi skulle hinna gå och inhandla mat och sedan tända på grillen för att i lugn och ro njuta av sommarvärmen och ledigheten med nygrillat. Vid tolv-tiden då jag promenerade mot pendeltåget ringde jag min far för att meddela att jag faktiskt skulle anlända i tid. Det går fram en signal för att sedan bli bortkopplad. Jag provar en gång till och den här gången svarar han, yrvaket med bakfylla (min far behöver inte säga så mycket för att jag ska höra på honom om han tagit en öl eller två, eller är på väg att ta).

Puh, har bytt plats och sitter nu i lä, det är ganska varmt.

Jag fick veta att pappa inte var hemma, han hade inte varit hemma sedan i söndags. Efter ett tag ringer han upp igen, han satt då på en restaurang på T-Centralen tillsammans med en vacker afrikansk kvinna vid namn Rosemarie, han berättade också att de tillbringat natten tillsammans på ett hotell. Jag försöker i min enfald säga åt honom att han ska ta farväl av kvinnan och hoppa på samma tåg som jag satt på, så att vi tillsammans kunde åka ut till Bollstanäs och ha en trevlig familje-eftermiddag med grillat och glass. Det var ett lamt försök, men inte vill man gärna sitta på pendeltåget och förklara att han ska lämna kvinnan han var med och följa med sin dotter hem till hans fru.. Han kunde naturligtvis inte bara lämna henne hur som helst.

En myra kryper upp för mitt ben..

Väl ute i Bollstanäs undrar frun om jag vet var pappa är någonstans, eller med vem han är. Jag svarar med ett kort nej och ruskar hastigt på huvudet samtidigt som jag tittar ner i golvet. Hon berättar tårögt om resan de gjorde till vår hem-ö, hur pappa ignorerat hennes önskan om att sitta ensamma och äta istället för att gå och sätta sig med en främmande kvinna och prata. Om när hon fick gå ensam hem från krogen och pappa stannat kvar dansande med ännu någon ny kvinna. Om, efter att ha återvänt till Bollstanäs, de tre männen som suttit i deras soffa och tagit emot pengar. Och pappa som varit borta sedan i söndags. Dessutom verkar han ha sagt att han ska på jobb på lördag, när det egentligen är på måndag han åker.

Jag känner igen detta mönster, jag har varit med om det förut. Den här gången gör det ännu mera ont att uppleva det, nu är jag äldre och jag ser i klarhet det som jag redan som liten misstänkte men samtidigt inte förstod vikten av. Och jag ser min mamma i samma situation som min fars nuvarande fru. Att han dessutom har samma arbete nu som då gör inte saken bättre...

Det är som att uppleva barndomen igen. Många pusselbitar faller på plats, jag förstår min förutspådda plats i en relation. Den enklaste vägen är självklart att leva ensam, något jag funderat på på allvar. Den tunga vägen är att försöka ta tag i mina problem och försöka göra något åt dem. Med vad kan man göra?

Det värsta är att jag inte har någon jag kan prata med. Den sista jag vill ta upp det här med är min mamma, gör det ont för mig så vad gör det inte för henne? Det fanns en tid då hon, till skillnad från mig, älskade min far..