Idag har vi varit till marknaden i Barbés. Priserna på frukt&grönt där når bara halvvägs till priserna på frukt&grönt i våra kvarter. Väl på plats var det som att komma tillbaka till Marocko. Liv & rörelse, trångt, hejvild blandning mellan franska och marockanska. Det enda som fattades var dofterna som annars fyller Marockos gator.
En annan plats här i Paris som med mat, ljud och arkitektur tar oss till den muslimska världen, är naturligtvis restaurangen i stora moskén nära Jussieu. DN har också varit där (bilden från restaurangen är så vacker, jag älskar de starka färgerna). Det rapporteras om svårighet att hitta jobb om man bär sjal. No sh-t, säger jag. Ett faktum jag ju rapporterat om tidigare och som jag skulle kunna rapportera vidare om, i spaltmeter. Samtidigt som jag gärna undviker att studera ämnet alldeles för mycket. Helst skulle jag vilja ignorera alla dessa rubriker som meddelar orättvisan som finns i samhället mot muslimer. Samtidigt som jag självfallet önskar att de belyses. Det är en paradox, jag vet, men jag vill inte att dessa negativa rubriker skall bli en självuppfyllande sanning i mitt liv. Jag vill inte gå till en arbetsintervju och vara mera nervös för vad intervjuaren skall tycka om min sjal än vad han tycker om mina kunskaper. Det är ju trots allt vad jag har innanför skallen som skall bedömas, inte vad jag har utanpå.
Kommer vi någonsin att nå dit? Då tygbiten kring huvudet inte spelar någon roll.. Jag vill inte på något sätt plocka bort ansvaret från oss muslimer, men då personer som Claire de Galembert påstår att vi ställer oss utanför samhället så gör hon ingenting annat än stänger dörren framför vår näsa. På utsidan står vi som vill in, vill delta i samhället, vara muslimer och fransmän (ok, jag vill väl inte vara någon fransman eller fransyska, jag är mycket nöjd och stolt över att vara ålänning och förhoppningsvis snart svensk också). På insidan sitter de av en nationalitet och en bakgrund och säger att vi på utsidan inte vill vara med dem. Jag vill ha en öppen dörr och leva i en värld där det är okej att blanda olika bakgrund, kultur och värderingar. Där det är okej att vara muslim och medborgare. Där det är okej att visa vem man är. Så länge man respekterar de andra både i rummen och utanför huset.
Berättade jag förresten om den senaste intervjun jag gjorde? Då intervjuaren verkade mera intresserad av att jag en gång i tiden arbetat som flygvärdinna, än mina kunskaper i objektorienterad programmering och C++... Jag funderar än idag varför jag blev kallad till den intervjun.
PS För att förtydliga mig och mina åsikter, ifall någon missförstått mig någonstans... Jag vill ha ett jobb, jag vill bli en del av samhället, jag vill lära mig språket som pratas i det land som jag bor (fn franska), jag vill försörja mig själv och min familj, jag vill INTE gå på bidrag, jag vill bära min sjal, jag vill be mina böner och jag vill göra min pilgrimsresa till Mekkah tillsammans med min man, hans föräldrar och hans äldsta brors familj, incha allah.
No comments:
Post a Comment