Som muslimsk förtryckt kvinna med sjal och gift med en stor och argsint arab* så känner jag ett visst tryck på mig att visa upp ett vackert ansikte utan spår av misshandel. Men det är inte så lätt när jag är så klumpig! Igår kliade det på näsan, i den situationen brukar ju vilken normal människa som helst klia sig, så långt är jag också normal. Mitt problem ligger i att min nagel visade sig vara ojämn och vass och jag lyckades riva mig själv istället för att bara klia lite. Här sitter jag nu med ett två centimeter långt rött rivmärke från ögat och neråt längs näsan.
Andra klumpigheter jag lyckas med är att alltid ha några former av märken på händerna. För någon morgon sedan vaknade jag upp med ett litet sår på vänster tumme, det var rött och det sved. Jag antar att det är någon nagel som varit framme igen, mina naglar är ofta orsaken till såren på mina händer. Men jag förstår inte, nu låter det ju som att jag har världslånga naglar. Det har jag inte. Jag vågar ju knappt klippa dem kortare i rädsla för att det sedan skall göra ont, ni vet hur ont det kan kännas om nageln är för kort... När jag ändå pratar om naglar och klumpighet, märket från när jag sydde mig i fingret har försvunnit från nageln och är i stort sett osynligt på andra sidan fingret nu, al-hamdoulillah.
Ibland har jag däremot tur i oturen. Som den gången då jag gick rakt in i en dörr. (Förstår ni nu att jag inte gärna vill ha några synliga märken, för om någon skulle fråga så skulle de fatta misstankar direkt när jag förklarar vad som hänt, jag menar, hur många syr sig i nageln eller går in i en dörr egentligen???) Jag var hemma hos mamma, det var mitt i natten (och mörkt!) och jag kom från mitt rum. Toalettdörren stod öppen, men inte såg ju jag den... Men al-hamdoulillah, jag fick inte några synliga märken utan var bara lite öm i ansiktet i någon dag efteråt. Tyvärr så väckte jag ju mamma, däremot.
* Jag hoppas ni förstår, kära läsare, att inledningen var fylld av ironi och spelar på fördomar. Min man är den absolut ljuvligaste mannen som finns, ja, han är rent av lite föör snäll med mig ibland...
3 comments:
Haha, machallah, jag kan inte annat an skratta nar du skriver. Nu har jag last ikapp mig lite pa din blogg ;).
Du jag kan saga att tanken har flugit i mitt huvud ocksa nagon gang jag gjort illa mig, typ "tank om nagon tror att min man har slagit mig"... men jaja, folk far ju tro vad de vill och de gor de ju ocksa.
Asalam aleikoum syster
Chrishi! Hur lyckas man alltså! Heija heija... nå nää... ja skämmt o sido.
Hur är läget och livet? Utom alla blåmärken etc. Hoppas bra. Tänker på dig.
Kram / K..... som i Kourage
Maryam: Du har rätt, syster! Jag borde skriva mindre här på bloggen, dels för att ägna mer tid åt hemmet och studierna och dels för att mina läsare på resande fot skall hinna med att läsa allting! :-) Wa alikoum salam.
Kia: Förutom att jag har dåligt samvete över oskrivna mail, så är allting bra här! Igår lyckades jag t.o.m. skura duschen utan några olyckor! :-) Jag tänker på dig och lillen också.. Må Gud ge er styrka att klara av prövningarna ni möter!
Massor av kramar till båda kommentatöserna och deras små vildar! :-)
Post a Comment